Svenska Dagbladet skriver idag förtjänstfullt
om att politiker inte är tjänstemän och att politiker faktiskt får vara engagerade i intresseorganisationer. Det är ett välbehövligt påpekande. Samma sak behöver sägas om lobbister. Lobbyister, intresseorganisationer, särintressen är inte ett problem, utan en del av den åsiktsflora som politiker i en demokrati har att lyssna till och vara lyhörd inför. Intresseorganisationernas roll måste accepteras, erkännas, respekteras och helst också regleras.

En mycket bra poäng görs i dagens huvudledare i Svenska Dagbladet. Ledarredaktionen skriver på temat att kopplingar till särintressen, som lojalitet mot sin region eller mot intresseorganisationer som man är aktiv i privat, faktiskt kan vara själva orsaken till att de är valda. Arkelsten blir offer för ett missförstånd, menar man:

Möjligen beror detta på ett missförstånd om vad det är att vara förtroendevald och att det skulle vara detsamma som att vara något slags politisk tjänsteman. Man kan inte resonera som om det vore önskvärt att politikerna förhöll sig neutrala till allt och alla, när anledningen till att de sitter i riksdagen är just att de inte är det.

Svd:s konstaterande och exempel ur den allmänna motionsperiodens förslagsflöde visar hur vi i Sverige faktiskt aktivt väljer politiker på grund av deras koppling till särintresset. Det tydligaste och mest värnade särintresset är härvidlag det geografiska – till och med i vallagen har vi ett skydd som garanterar att riksdagsledamöter med kopplingar till många olika delar av Sverige väljs in. Väl invalda tenderar dessa ledamöter i allra högsta grad att gynna sina egna regioner. Faktum är att alla riksdagsledamöter väljs för något de står för, baserat på väljarnas och partikollegornas bild av vilka personer de är.

Att sådana engagerade personer är intresserade av – och medlemmar i – olika intresseorganisationer är varken märkligt eller ett problem. Så länge dessa lojaliteter öppet redovisas så kan de vara just orsaken till att de blev valda. Människor känner förtroende för deras ställningstaganden och lojaliteter.

I förlängningen handlar detta om den svenska debattens märkliga förhållande till lobbyister. Vi har svårt att acceptera att människor sluter sig samman runt enskilda sakfrågor istället för i partier, och vi har svårt att erkänna att människors och organisationers engagemang i enskilda frågor är någonting positivt och vitaliserande för demokratin.

Vi har i Sverige svårt att se att intresseorganisationerna hjälper till att synliggöra olika människors och gruppers åsikter och behov. Vi delar på ett osunt och lite fördomsfullt sätt upp särintressen i intresseorganisationer (det vill säga företrädare för sådant som vi gillar, t ex ”miljörörelsen”) och lobbyorganisationer (det vill säga företrädare för sådant som vi inte gillar, t ex ”oljeindustrin”).

För förtroendevalda är det en central uppgift att sätta sig över dessa förutfattade meningar och lyssna på olika intressen. Det är sedan genom deras politiska ställningstaganden vi uppnår demokratisk balans i besluten. Förtroendevalda förutsätts här ha förmåga att skilja smarta lösningar från osmarta, och att skilja goda argument från dåliga.

I motsats till tjänstemän skall de förtroendevalda efter att ha hört olika sidor av saken väga in sin egen bild, sina egna intryck och sina egna värderingar. De förutsätts stå för något – inte att vara neutrala. I de förtroendevaldas ställningstaganden ser vi av vem de har blivit påverkade och hur mycket de har lyssnat. De förtroendevalda måste ha rätt att umgås med och lyssna till olika särintressen. Det är här de kan få hjälp att ifrågasätta etablerade idéer och perspektiv. Genom att förstå olika särintressen kan de prioritera bland behov.

Baserat på detta faller också i väljarnas dom.

Sverige borde erkänna denna funktion – lobbyisternas närande roll – i demokratin. Man borde sluta titta snett på särintressen och istället sträva efter att intresserorganisationernas arbete lyfts fram i ljuset. Vi borde erkänna att de intresseorganisationer och lojaliteter som redan finns är en förutsättning för att demokratin skall fungera. Vi kan – om vi tar det steget – också börja förebygga korruption med öppenhet.

I det korruptionsförebyggande är det fundamentala att säkra väljarnas tillgång till information. Låt riksdagsledamöterna – alla de som inte redan bloggar öppet om sina kontakter – redovisa sina kontakter och vad de blir bjudna på i ett offentligt register. Inför tydligare regler om öppenhet. Låt media granska och hänga ut dem som mörkar och inte redovisar sina kontakter. Undersök möjligheten att kopiera EUs modell med förhandsregistrerade intresseorganisationer, där lobbyister lyfts fram i ljuset och i utbyte mot detta får postfack och tillgång till politiker. Men inför inte förbud mot representation som om politiker vore tjänstemän. Låt regleringarna stanna vid att säkra tillgång till information och låt oss väljare – inte domstolar – avgöra vilka folkvalda som skall få fortsatt förtroende.