- Det här är den största investeringen i Luleå sedan stålverket bildades 1940. Vi ser nu en ny industriera i Sverige och Luleå, sade han.

Även Annie Lööf verkar göra detta för jobbens skull. Hon säger till DN att:

– Vi har EU-pengar, det regionala investeringsstödet, och Luleå ligger inom stödområde B, och då finns det möjlighet för regeringen att främja nya etableringar som i framtiden genererar mer regional utveckling som ger mer jobb och företag, säger Annie Lööf.

Det må förvisso vara sant att vi som jobbar i branschen ibland kallar driftorganisationen för ”fabriken”, men just i moderna datahallar jobbar knappt nåt folk. Det behövs en vakt, en eller ett par fastighetsskötare som byter servrar enligt ett koncept som inte är helt olikt hur man förr i världen bytte glödlampor, och så några städare. Extremt dyra jobb får man säga. Själva serverdriften lär man övervaka från USA och Indien.

En teori Luleåpolitikerna har kring den nya tidens industri är att Facebooks etablering av datahallar ska vara vara ett dragplåster för turister. ”Om man kan göra dessa hallar tillgängliga så kan folk komma hit för att se hur det ser ut i en datahall” säger en lokal politiker på TV. Förvisso, en del människor med samma djupa teknikintresse som jag själv skulle säkert kunna åka dit för det. (Frågan är varför den här möjligheten aldrig nyttjades för att visa upp stålverken, jag hade varit intresserad av att se dem också.) Men Facebook verkar i likhet med andra datahallsägare inte alls ha någon ambition att visa upp sina datahallar. Till TV4-nyheterna säger Facebooks representant Tom Furlong:

- Vi kommer helt klart att vidta åtgärder för att skydda anläggningarna så mycket som möjligt. Vi kommer att ha vakter, kameraövervakning och annan teknisk utrustning till hjälp.

Jag tycker det är jätteroligt att norrland med sitt klimat är en naturlig plats för europeiska datacenter. Jag tycker det är jättebra att Facebook väljer Sverige. Men jag förstår inte varför mina (och grekiska, och spanska) skattepengar ska gå till att finansiera investeringar åt ett av världens mest framgångsrika företag. Det som skulle varit pengar in för svenska skattebetalare blir nu pengar ut. Tänk om, centern och EU.

Dagar med socker: 1 (lördag)
Dagar med alkohol: 1 (lördag)
Dagar med träning: 1,5 (PT på tisdag och provlöpning på lördag)

Just nu håller jag på med ett viktminskningsprojekt. Egentligen är det tre mål jag försöker hålla varje vecka:

1. Minska en viss vikt.
2. Träna minst två ggr per vecka.
3. Ät sötsaker och alkoholm max en dag per vecka.

Vad gäller mål tre ska det dessutom helst vara på samma dag, dvs jag har en dag per vecka som vad som helst är tillåtet, men de andra ska vara inom uppsatta ramar. Detta för att få till något so m kallas för zig-zag diet (förklarar jag nån annan gång). En skön del av det hela är att det inte finns några som helst restriktioner för hur mycket jag får äta när jag äter.

Den gångna veckan har jag klarat två av tre mål, dvs jag har gått ner som jag ska och jag har tränat två gånger. Däremot har det varit lite hur som helst med socker och alkohol: Jag har varit på olika restaurangbesök både tisdag och onsdag och avvikit lite från dietmålen. Dessutom åt vi ost och vin i lördags, och mammas bullar var också goda när hon var på besök. Flera fel där. Lite förvånad därför att se hur resultatmålet ändå hållit och jag minskat som jag ska i vikt.

Viktminskningen följer jag upp med diagrammet ovan. För att hålla lite på integriteten har jag inte lagt ut min exakta vikt, utan ni ser min vikt som ett index. Indexet visar uppmätt vikt som en funktion av målvikten, där målvikten är satt till index 100. Det är alltså dit jag ska. Viktminskningen är ganska liten.

Det jag vill åstadkomma är att med små och framförallt hållbara förändringar av min livsstil och mina vanor hitta ett sätt att träna och äta som gör att jag kan trivas, men ändå på lång sikt håller en bra vikt. Jämfört med tidigare projekt h andlar detta alltså inte om att hålla en alltigenom sträng disciplin. Jag vet att jag kan gå ner fortare. Men sträng disciplin leder också till att man bara längtar efter att allt ska vara över.

Så vill jag inte ha det den här gången. Varaktigt och långsiktigt är nyckelorden. Går jag ner bara ett par hekto varje vecka är det ändå ett tecken på rätt energibalans. Och att jag på lång sikt har en hållbar livsstil.

Fakta om guld, guldreserven och statsskulden.

• I Fort Knox finns numera 4 577 000 kg guld. Det visar sig dock att i FEDs valv under manhattan finns ytterligare 7 000 000 kg guld. (Allt enligt Wikipedia.)
• Guld på amerikanska börser kostar nu drygt 1900 dollar per uns (enligt DI). Ett uns är 28,349523164 gram.
• Den amerikanska stadsskulden var i början av september 2011 ca 10 trillioner dollar (federal debt held by the public). (Enl wikipedia.) (En triljon = en miljon miljoner.)

Många nollor att hålla reda på här…. Om vi börjar med att räkna fram ett kilopris på guld:
(1000 gram/28,349523164) = 35,2739619 uns per kilo. Det betyder att ett kilo guld kostar 35,2739619*1900 dollar per kilo, = 67 021 dollar per kilo.

Om man då har 11 577 000 kilo guld att sälja, så blir det alltså 775 896 648 141 dollar, under förutsättning att man skulle kunna sälja så mycket guld utan att påverkar världsmarknadspriset. Vi kan lite generöst avrunda det till 0,8 trillioner dollar. Sådär väldigt långt verkar det inte räcka för att lösa statsskulden på 10 trillioner dollar.

Frågan är då hur länge man skulle kunna använda guldet för att balansera upp det knepiga budgetläget? Enligt Congressional Budget Office (CBO) kommer budgetunderskottet under de första 11 månaderna 2011 att uppgå till 1,23 trillioner dollar (monthly budget review för augusti). Så om man säljer hela guldreserven i Fort Knox, och hela guldreserven i Manhattan, så får man ihop tillräckligt med pengar för att kompensera för USAs budgetunderskott i 0,8/(1,23/11)= 7 månader och (ca) fem dagar.

Det kanske var en fånig uträkning. Men det ger en rätt bra bild av hur otroligt problematiskt läget är för den federala budgeten, och därmed för USAs ekonomi. 11 miljoner kilo guld är ohyggligt mycket guld.

]]> http://smakavstefan.se/2011/09/19/kan-usa-bli-rikt-pa-guld/feed/ 0 schildt http://smakavstefan.se/2011/09/18/under-construction/ http://smakavstefan.se/2011/09/18/under-construction/#comments Sun, 18 Sep 2011 08:13:35 +0000 Stefan https://schildt.wordpress.com/2011/09/18/under-construction/ ]]> Så mycket som jag ogillar den frasen måste jag ändå skriva så…. Jag försökte byta till ett mer avancerat tema. Tyvärr följde inga av mina inställningar för hur innehåll ska placeras med utan de försvann i bytet. Det kommer nog att ta lite tid att städa av detta.

Pannkakor med sylt. F1.8 utan blixt i dagsljus från fönstret. Utan efterbehandling digitalt.

Läxläsning. Motljusblixt bakom Dainas nacke, fjärrstyrd från kameran men låst till full styrka. Blixten på kameran i TTL läge. Bilden kraftig överbelyst i kameran, men nedskruvad 5 exponeringssteg i lightroom ger den ”brända” känslan i fotot.

Tagged: Blomkål, Fläsk, Söndag ]]> http://smakavstefan.se/2011/08/14/sondagsmat/feed/ 0 IMAG0604-full.jpg schildt http://smakavstefan.se/2011/08/12/aj-aj-ajajaj-ajaj-ajaj/ http://smakavstefan.se/2011/08/12/aj-aj-ajajaj-ajaj-ajaj/#comments Fri, 12 Aug 2011 07:03:10 +0000 Stefan https://schildt.wordpress.com/?p=699 ]]> Så säger Lena Nyman i den här fina sketchen I Sportaffären från Svea Hund. Ungefär så säger jag också om knät idag. Otroligt glad att doktorn varnade för en trolig effekt av behandlingen var knäsmärta igår och idag, för det här känns lite men inte mycket bättre än det gjorde direkt efter operationen.

Har checkat in på hotell, inte långt hemifrån, men ändå rätt rofyllt. Och restaurangen intill har både anständig mat och jordgubbar.

Förslaget är både farligt och oetiskt. Den mänskliga kropen får inte reduceras till en handelsvara. Dessutom öppnar varje form av ekonomisk ersättning för en uppsjö etiska och sociala följdproblem. Medicinskt riskerar man att anhöriga ljuger om donatorns sjukdomshistorik för att man behöver donationsarvodet. Enligt en sifoundersökning som vetenskapsradion låtit göra vill 22% donera sina organ. Även om den undersökningen avser att sälja sina organ medan man fortfarande är i övrigt frisk visar den dels på ett opinionsmässigt stöd för organhandel som inte lär minska med statlig organhandel post mortem, dels på ett socialt problem: det är lågutbildade som inte vill donera organ, medan högutbildade ser till riskerna för sin egen hälsa. Dessutom riskerar förslaget etablera en kultur av just handel och ersättningskrav på ett område där de många svenskar idag är beredda att ställa upp gratis. Hindren mot organdonation är helt andra.

Vill man lösa organbristen är den första förämdring som behöver göras att ta bort kravet på aktivt samtycke från den avlidne. Utgångspunkten måste vara att de flesta vill donera organ. Som jag förstått artiklar jag läst tidigare visar de flesta opinionsmätningar just mot detta – att svenskar normalt vill donera organ, men att få av dem anmält sig till donationsregistret. Det senare har nog med helt andra faktorer att göra än att man skulle vara skepisk mot donation. Många människor gillar inte att tänka på sin egen död, och lever ävenmi alla andra avseenden utan någon form av testamente. Det är därför vettigt att vända på bevisbördan. Den som avviker från majoriteten och motsätter sig donation, bör enkelt kunna anmäla detta till donationsregistret.

Under tiden att vi inväntar en utredning och lagändring kan du redan idag klargöra att du är beredd att donera organ. Berätta för dina anhöriga om din vilja och ägna några få minuter att göra det riktigt enkelt för vården genom att anmäla dig till donationsregistret. Klicka här nu direkt för att komma till donationsrådets anmälningssida. Skriv gärna ner till vilja hemma eller lägg ett livstestamente i din journal på sjukhuset, men tänk på att livstestamenten inte alltid betraktas som juridiskt giltiga i sverige. Att anmäla sig till donationsregistret gör däremot att vården alltid vet vad som gäller. Du kan också göra undantag. Jag själv vill t ex inte att min hjärna återvinns.

Location:Hantverkargatan,Stockholm,Sverige

Att bidra till det gemensamma skall inte vara en uppoffring. Det är solidaritet som skall vara drivkraften för att ”hålla ett paraply över sin broder när det regnar”. Socialdemokraterna skall företräda medborgarna, inte vissa grupper. Stundtals låter det som att Juholt tar strid med facket, bara för att några sekunder senare konstatera att god arbetsmiljö för medborgare också betyder bra arbetsvillkor inom vården. Social demokrati handlar enligt Juholt om att göra saker tillsammans.

Men innan Juholt kommer till allt detta slår han ett slag för kulturen som spegelbild för oss själva, och mot slutet av talet kommer Juholt in på Sverige som forskningsnation och som utbildningsnation. Socialdemokraterna står enligt Juholt för kunskapsbaserad tillväxt. En misslyckad utbildningspolitik leder till försämrad tillväxt. Det är tydligt att Juholt försöker väcka liv i ett gammalt socaildemokratiskt ideal som handlar om bildning och skola för alla, och som säkerligen kan slå an även för en hel del borgerliga väljare med bildningsideal som sträcker sig längre än nyliberalismens.

Betydligt mindre populärt bland borgerliga idealister, men säkert bland svenska villaägare, är en öppning för återreglering av elmarknaden om det tros kunna leda till lägre elpriser.

Mest slående är dock att Juholt stundtals är väldigt rolig. Det kan bli tufft för den seriöst resonerande Reinfeldt.

Söndagslunch på Pong drottninggatan med Peter, Saga och Daina.

–När alla bussar stoppas, samtidigt som vi alla kunde se att det gick att köra bil, måste man fråga sig om det är något fel i upphandlingen av trafiken.

Jag kan inte annat än hålla med. Man borde ställt mycket hårdare krav på bättre väder.

]]> http://smakavstefan.se/2011/02/20/konsten-att-bevara-en-diktatur/feed/ 0 schildt http://smakavstefan.se/2011/02/15/slutpunkt-men-inte-nystart/ http://smakavstefan.se/2011/02/15/slutpunkt-men-inte-nystart/#comments Tue, 15 Feb 2011 18:35:47 +0000 Stefan https://schildt.wordpress.com/2011/02/15/slutpunkt-men-inte-nystart/ ]]> Idag kom så (s) efterlängtade valanalys. En analys av förra valets analys kort efter det senaste valet var att man hade struntat i att genomföra de reformer som förra valets krisgrupp föreslog. Frågan är då om den nya rapporten går ett bättre öde till mötes? Finns svaret på varför väljarna svek och finns där konkreta åtgärdsplaner som (s) nu tänker ta till sig och gå vidare med i ett handlingsprogram för att rädda partiet? Från många tunga företrädare låter det idag precis tvärtom.

Den socialdemokratiska eliten möter knappast rapporten med öppna armar. Istället vill man nu ta chansen att lägga krisen bakom sig. Budskapet tycks vara att ”nu glömmer vi nederlaget och går vidare”. Syftet med rapporten blir då att vara en vitbok snarare än en startpunkt. I varierande medier och med många olika förträdare upprepas budskapet. När Ibrahim Baylan presenterar rapporten säger han till presskåren att det får vara slutgnällt inom (s). Veronica Palm skriver på sin blogg att:

- Det ska bli så skönt att få kränga av sig tagelskjortan och äntligen få börja prata framtid. Nu får det vara nog med krisande och navelskåderi. Nu är det dags för lite riktigt förnyelsearbete.

Östros pekar när TV4 frågar på att politik alltid måste utvecklas och att han tror att rapporten ”kan sätta avtryck” i det arbetet. En måttlig ambition får man säga. När SvD frågar Anders Lago om det finns något man saknar säger han:

– Jag har inte tänkt på något jag saknar. Det är en genomgång av politiken och organisationen, och nu blir det skönt att lämna valet 2010 bakom sig och jobba framåt mot 2014.

Hade jag varit socialdemokrat hade jag varit mycket upprörd idag. För oavsett om rapporten från kriskommissionen är bra eller dålig får det väl ändå vara anmärkningsvärt att alla som företräder den socialdemokratiska partiledningen plötsligt låtsas som att krisen aldrig hänt. Då gör man ju precis som man gjorde efter förra valet, och därmed har man väl pekat ut kursen inför nästa. Så om man inte tror att socialdemokraterna faktiskt upptäckt att det är en bekväm tillvaro och faktiskt vill vara kvar i opposition några mandatperioder till så får man nog hålla med Göran Greider när han svarar SvD:

- För lite desperation och panikkänsla.

IT förändrar världen.

Betydligt lättare att tro är att vi skall testa solkraft i rymden. Det är en japansk forskargrupp som vill skicka upp solkraftverk (förefaller vara PV-celler(?) och några speglar) i rymden. Detta blir förstås otroligt mycket mer kraftfullt än att fånga upp solljus på jorden. Dilemmat att lösa blir då hur man skall transportera ner energin till oss som behöver den. Att skicka upp och ner satelliten är förstås inte ett alternativ. Istället tänker man sig att försöka med mikrovågor, som skall strömma från en generator i rymden till speciella mottagare på jorden. Varje sådan mottagare skulle då vara cirka 3km i diameter och placeras till havs eller i någon öken. Men jag kan ändå inte låta bli att känna mig en liten aning otrygg… Vad händer om ett av dessa superkraftverk missar sitt mål eller kommer ur bana, glider iväg och ritar ett streck över jorden med sitt gigantiska mikrovågsaggregat? En lekmans funderingar och oro helt säkert, men lika väl något som måste lösas. Liksom energibalansen i en teknik som kräver kontinuerliga rymdfärder för att fungera. Det känns inte som en helt självklar väg, även om det förstås låter spännande med tio gånger mer effektiva solkraftverk än dem vi kan bygga på jorden.

Tagged: Kall fusion, Ny energi, Rymdenergi, Solenergi ]]> http://smakavstefan.se/2011/01/24/kall-fusion-och-rymdkraft/feed/ 0 schildt http://smakavstefan.se/2011/01/23/uppdatering-i-stort/ http://smakavstefan.se/2011/01/23/uppdatering-i-stort/#comments Sun, 23 Jan 2011 14:27:11 +0000 Stefan http://smakavstefan.se/2011/01/23/uppdatering-i-stort/ ]]> Jag gör rätt sällan helt vanliga dagboksanteckningar, men här kommer en.

De senaste två veckorna har varit upp och ner på sitt eget sätt. Det har varit mycket på jobbet, mitt opererade knä har gått i helt fel riktning och börjat göra ont vilket gör mig rädd och ledsen. Min kompis katt har dött, och det är jag också ledsen för, inte minst har jag varit ledsen över att hon behöver vara så ledsen. Sorgligt att katten dog också förstås, men kanske ändå mest att min kompis behövt gå igenom rätt mycket tuffa grejer redan utan att förlora sin bästa följeslagare.

Som tur är så är jag religiös och därför rätt bra på att intala mig att det finns en mening med allt. Vi anar med svårighet Guds plan, och vi anar den långt ifrån hela tiden. Men huvudsaken är att den finns där. I det långa loppet gör han inget som är direkt dåligt för oss. Och vi vet så lite om vad som är bra och dåligt, rätt och fel, egentligen. Om man ser det ur ett evighetsperspektiv.

”We are such stuff As dreams are made on; and our little life is rounded with a sleep.” skriver Shakespeare när han vill peka på vår egen helt naturliga förgänglighet i ”The tempest”.

Just när döden kommer nära tänker jag också på min vän Nils Ferlin. Ja, alltså, vi känner ju inte varandra personligen så, men han har följt mig i anden sedan han för första gången introducerades för mig när jag gick på lågstadiet, och idag bor jag bokstavligt talat bara ett stenkast från den gata i Stockholm där den filipstadsfödde poeten spenderade en stor del av sitt vuxna liv. När jag gick på universitet och läste om barns uppfattning om döden mötte han mig igen i en av läroböckerna och jag läste en dikt som sedan dess har följt mig. Vi har så lätt att betrakta döden som något slutgiltigt och ont. Men döden har nog inte så roligt han heller, dömd att döma folk till sorg och saknad. Så jag gillar Felins empatiska dikt om döden:

”Döden går över vinterland, framåtlutad och stilla.
Bär ingen lie alls i hand, sörjer bara så illa.
Rymden sörjer för jordens fel,
jorden sörjer för egen del.
Döden går över vinterland,
framåtlutad och stilla.”

Mitt i allt detta stressande och sörjande dök dock mina vänner från uppsala upp förra helgen, och det var förstås helt fatnastiskt att få kontrastera sorg mot allt det liv en treåring kan presetera. Men någon egentlig vila i termer av att sova många timmar och vara stilla blev det förstås inte.

Därför har jag satt extra fokus på vila den här helgen. Igår var jag hemma, försökte inte ägan fför mycket tid åt TV eller dator, utan var bara stilla. Löste korsordet i Svd. Det är lite som träning där man skall göra alla repetitioner och inte sluta halvvägs. Korsordet är min mentala gym-stund. Om det är tillräckligt lätt för att få en öppning så försöker jag sitta kvar där och lösa korsordet i ett svep eller i några omgångar. Men korsordets välsignelse är att det stänger andra tankar ute och jag får verkligen låta hjärnan få en stund av aktiv vila. Desutom brukar det ge mig en trevlig pratstund med min far när vi försöker klura ut det där sista som någon av oss (oftast jag) inte kan eller kommer på.

Och så idag, frukost på Mellkvists, en cappucino med russinbröd med ägg och kaviar, och sen högmässan, eller heliga mässan som den ofta heter i katolska sammanhang. Pater Klaus Dietz har fyllt 70 år i torsdags så det var lite extra festligt. Kören hade till och med övat in en specialskriven låt till hans gratulationsstund. Riktigt roligt var det.

Och nu har jag tränat, fokuserat på knät, och sen tagit mig till Bull And Bear Inn för att skämma bort mig ännu mer. Nu blir det raggmunk, fläsk, lingon och en bedarö bitter. Och lite läsning, jag köpte ”Light of the world” på katolsk bokhandel idag. Det är den nya intervjuboken med påven som det redan skrivits en del om i media. Det skall bli roligt att få läsa vad han verkligen sagt och vad det verkligen står. Sånt brukar lätt gå förlorat i journalistikens korta format.

Betydligt bättre än el är faktiskt ved. Bättre än ved tror jag algbränsle är. Men inget är så bra som vätgas, åtminstone inte ur energidensitetssynpunkt. Samtidigt har algdiesel den avgörande fördelen att det kan användas i många befintliga motorer redan nu, utan att invänta den långa omställningen till ett samhälle drivet på högexplosiv men energität vätgas.

En trevlig blogg som skrivs av en som verkar vara rätt allsidig och kunna en hel del i ämnet men tyvärr uppdaterar väldigt sällan är ”energiaktion” av Jonas Haglund. (Han verkar i Värmland, så det måste vara bra.) Idag kom en intressant artikel om gengas. När jag jämfört olika ämnens energidensitet har jag också slagits av att ved inte är så illa, och faktiskt tänkt på gengas. På spårvägsmuseet förra söndagen stannade jag upp lite extra vid de gamla spårvagnarna och tittade på gengasaggregaten just därför.

Att elda trä är alla gånger bättre än fossila bränslen, åtminstone ur ett koldioxidperspektiv. Men det har en rad andra nackdelar. Utan ordentlig rökgasrening är vedeldning en helt katastrofal historia miljömässigt. Med bra rökgasrening blir det något bättre. Men det blir aldrig lika bra som vätgas, som brinner till vatten och bara vatten. Och det blir aldrig lika portabelt som algbränsle. Visst kan man tänka sig kombinationer av energikällor, men skall vi verkligen satsa på forskning om gengas som stationär kraftkälla, när det finns så mycket andra synergier som kan ge fjärrvärme till betydligt bättre villkor?

Just detta tycker jag är en av de svåra och kluriga sakerna med ny energi. Det är så lätt att i en viss given situation säga att ”detta är så mycket bättre än allt annat så det är det enda vi behöver”. Men samtidigt tror jag att lösningen på energiomställningen är en kombination. Å andra sidan är det lika destruktivt med en hållning där vi hoppar på allt nytt. Nästan alla idéer är ju bättre än olja. Men om vi forskar på allt, så är risken stor att vi i slutänden står med inget.

Något slags fokus på de mest lovande projekten behövs. I min värld utgör vindkraft ett exempel på ett område där vi genast borde sluta slösa pengar. Det är landskapsförstörande, skadligt för djurlivet och tveksamt ur energibalanssynpunkt. Lägg ner det och satsa på sol och solbaserade derviat, som väte och alger. Trä är också ett sådant derivat, och med trä gengas. Men hur många projekt behöver vi i vår portfölj, och är gengas ett av dem? Jag tycker inte det låter så. Samtidigt är jag rädd att det är lätt att låta det bästa bli det godas fiende.

Jag skulle gärna handla så på min lokala Ica. Jag vill inte byta butik, men skulle gärna plocka ihop varorna på nätet innan jag går från jobbet och hämta upp dem på vägen hem. Att man dessutom besparar kunderna lite val genom att göra det möjligt att köpa färdigkombinerade kassar tror jag också är smart. Om Ica skulle förädla konceptet skulle de kunna föreslå personliga kassar utifrån tidigare inköp. De borde till exempel kunna tala om och föreslå när det är dags att fylla på med förbrukningsvaror som hushållspapper, toapapper, tvål, schampo och tvättmedel. Och föreslår de för mycket så skulle jag bara kunna stryka i listan innan jag lägger beställningen. Man kan ha integritetsinvändningar, men faktum är att de ju redan har informationen. Så frågan är varför man inte slår mynt på den och hjälper till i min vardag samtidigt som man optimerar sin omsättning?

Poängen med business capability mapping är att man värderar teknikens värde i organisationen utifrån hur den understödjer organisationens förmåga att nå sina mål. Det låter enkelt men är ofta väldigt svårt att göra begripligt i en stor organisation. Traditionellt brukar man i detta blanda in olika former av processanalys och analyser av informationsflöden, men med capability mapping går det att arbeta på en mera övergripande nivå med den strategiska analysen av teknikens nytta och värde. Man gör ungefär den karta som framgår av bilden nedan.

Man utgår från affärsverksamhetens syften och mål, och kartlägger vilka förmågor organisationen behöver för att nå de målen på bästa sätt. Det är fullt möjligt att ha många förmågor i en organisation utan att ha något IT-stöd alls. Det var så världen fungerande de första tiotusen åren av människans historia fram till 1960 och på många håll ända fram till 1980-talet.

Men med IT-stöd kan vi förbättra våra förmågor och i vissa fall göra saker vi inte kunde göra alls tidigare. Business capability mapping låter oss förstå hur tekniken hänger ihop med målet. Låt oss ta ett enkelt exempel, där vi betraktar möjligheten att laga rätt lunch till barnen….

Man inser lätt att kostnaden för att lösa det aktuella behovet blir mycket lägre om man understödjer förmågan att komma ihåg vad man skall handla med penna och papper (ca 20kr) istället för en iPhone (5000 kr).

Samtidigt vet vi att folk köper iPhones. Det måste alltså finnas någon annan förklaring till detta. Vi kan förstå något om varför om vi lägger tekniken till vänster i bild. Vilka förmågor understödjer egentligen en iPhone?

Betraktar man den här analysen så blir det något mer begripligt varför vissa människor köper en iPhone, trots att de redan har penna och papper, som är mycket billigare att göra shoppinglistor med. Lyckas man riktigt bra med sin iPhone-implementation kan man kanske också spara in på pennor och papper.

Detta är förstås enkelt att förstå, men i stora organisationer med komplexa IT-miljöer är de här frågorna långt ifrån såhär enkla. Samma grundläggande teknik kan användas i tiotals eller hundratals olika verksamheter, och det är inte ovanligt att man utan att märka det har implementerat flera olika tekniker för att uppnå exakt samma förmåga, men i olika delar av organisationen. Där blir ofta frågan varför man skall köpa en stor dyr avancerad server istället för ett litet, billigt enkelt verktyg.

Ibland är svaret att det inte alls är bättre med en avancerad server, och ibland är svaret att det finns stora vinster med att konsolidera små verktyg till en avancerad gemensam plattform. De här analyserna är traditionellt sätt otroligt svåra att göra, men business capability mapping verkar vara ett rätt så bra verktyg att hålla i handen längs vägen.

]]> http://smakavstefan.se/2011/01/22/arkitektur-for-it-driven-forandring/feed/ 0 schildt http://smakavstefan.se/2011/01/21/fantastiskt-roligt/ http://smakavstefan.se/2011/01/21/fantastiskt-roligt/#comments Fri, 21 Jan 2011 19:54:31 +0000 Stefan https://schildt.wordpress.com/2011/01/21/fantastiskt-roligt/ ]]> http://svt.se/embededflash/2302467/play.swf

Det var länge sen vi fick ett sånt här riktigt blunderklipp! Oavsett varför det blev som det blev är det extremt underhållande att se Tobias Billström till och med vägra berätta om sina egna ståndpunkter, bara för att frågan väckts genom Wikileaks. Jag kan inte låta bli att misstänka att han inte kan uttala sig för att han inte vet vad han skall tycka utan att få order från de äldre stadsråden eller anvisningar från tjänstemännen på departementet. I väntan på att få veta om Billström själv tycker något så kan det åtminstone vara lite befriande att det i alla fall en gång i Sveriges politiska historia inträffat att en politiker vägrat tala om sin politik övervhuvudtaget, trots att han fått tillgång till tre oklippta minuter i landets största nyhetskanal. Det lär dröja innan vi får fler exempel på det.

Ett antal av mina vänner oroar sig mycket för miljöförstöringen. Det finns all anledning att göra det. Men samtidigt får vi inte tro att människan, tekniken och innovationen kommer att stå mållös inför vår tids utmaningar. Samhället och människor i det har haft en enastående förmåga att ta itu med förförra seklets problem, och det finns inget skäl att tro att vi inte kan anpassa oss till att hantera vår tids problem. Som bevis på detta har jag alltid känt att det måste ha blivit bättre med tiden. Att folk svälter mindre och har det bättre. Men nu äntligen finns det lättfattliga bevis:

Folk har fått det bättre de senaste hundra åren, och det finns inget skäl att tro att den trenden inte skall hålla i sig. Visst måste vi ta miljöproblem och fattigdom på allvar. Men vi är på rätt väg, och fler och fler får tillgång till högre utbildning som ofta krävs för att de skall kunna hjälpa till.

Se den här videon!

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Jag ropar förtvivlat, men du är långt borta.
Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte,
jag ropar om natten men finner ingen ro.

(Ps 22, vers 2-4)

Efter frukosten åkte vi ut till Aquaria och tittade på hajjar och mycket mer med lille hannes, och sen efter det vidare in till stan och via några butiker och promenader till vetekatten för semla och kaffe och mycket annat. Bät av allt ur hannes perspektiv var kansek att vi fick åka spårvagn till och från Aquaria. Nästan som tåg.

Nu sitter jag på akademibokhandels fik och pustar ut lite. Jag har med mig min senaste tekniska leksak: Ett fristående blåtandstangentbord till min mobiltelefon. (Se bild.) Så nu är det inte bara det att mobilen har teknisk kapacitet för bloggande och fotande: jag har också fått ett tangtbord som nästan inte väger något, som kan ligga i väskan och som gör det möjligt för mig att skriva lika långt och lika mycket som jag skulle ha gjort om jag släpat med mig hela datorn. Jag lägger bara telefonen mot överkanten av tangentbordet, så är det nästan som att ha med en laptop, men med en väldigt liten skärm! Det är faktiskt också fina grejor.

Domstolen beslutade att de uppgifter som de amerikanska myndigheterna begärt skulle lämnas ut, och om ett yppandeförbud som gjorde att Twitter inte fick meddela användarna att uppgifter om dem skulle komma att lämnas ut. Medan Visa, Amazon, MaserCard och Paypal nyligen högst frivilligt vidtagit åtgärder för att försvåra för Wikileaks att finansieras eller överhuvudtaget yttra sig på nätet, tog Twitter strid för sina användares integritet.

Twitter gick till domstol med domstolsbeslutet, överklagade yppandeförbudet, fick rätt och fick därmed rätt att meddela användarna om att uppgifter om dem skulle komma att lämnas ut. Därigenom fick användarna själva en rimlig chans att försvara sig genom att överklaga beslutet om utlämnande av uppgifter i domstol före det att uppgifterna lämnats ut. (De uppgifter som begärts rörde sig om tidigare använda e-postadresser och ip-adresser, uppgifter som användarna åtminstone inte helt själva kan radera från twitters databaser.) Genom sitt agerande ställer sig Twitter helt i en klass för sig när det gäller att ta strid för och investera i användarnas integritet, möjligen tillsammans med Google och Yahoo.

(Allt enligt Wired.com.)

Efter lite googlande kan jag konstatera att det handlar om att det är judisk sed att lägga en liten sten på en grav man besökt. Att lägga blommor vid graven är däremot inte en judisk tradition. Stenen är ett tecken på ihågkomst och att någon besökt graven. Det verkar vara den enklaste tolkningen.

Sen finns fler förslag på nätet. Bland annat sägs det på flera ställen att man i tidernas begynnelse inte hade stora gravstenar, utan man markerade gravar med stenhögar. Den som lade en sten på högen bidrog därmed till att underhålla och befästa minnesmärket. Det finns också förslag som säger att stenens beständiga karaktär är en symbol för det eviga minnet av den döde, och åter andra förslag säger att stenarna hjälper de dödas andar att stanna i graven och inte komma fram och spöka.

Allt detta är väl plausibla förklaringsteorier, men sådär spontant tycker jag att det låter som att det är så det ofta är med religion Man har en tradition och det är inte alltid man vet exakt hur den uppkommit eller varför. Det sagt utan att på något sätt förringa traditionernas och riternas betydelse eller deras religiösa kontext. Tvärtom är det ju inte alltid så att det är viktigt att veta exakt varför. Tro innebär att ibland göra det vi gör för att det är så vi gör, och våra förfäder gjort.

Bild: Creative Commons – T. A. Bain.

(Jag är förstås inte så ledsen för detta, för det betyder ju att ni som klickar för att se bilden då och då nån gång ibland ger er tillkänna i statistiken. )

Men istappar här i stan är något helt annat. Hur det faktiskt är har jag aldrig riktigt förstått förräns de flyttade in hos mig, på min balkong. Nu kan jag på armlängs avstånd betrakta de istappar som bildas på vårt tak. Över min balkong kan de bara falla ner på betongen och därför får de hänga kvar. Det är riktiga monster som bildas på hustaken här i Stockholm. Eller hur skulle du själv känna för att stå under någon av de här när de rasar?

Visserligen skall man inte förklara skämt, men det är ju en stor uppradning av IT-ordvitsar, så för er som inte lever mobiler och datorer hela dagarna ger jag här en liten ordlista (in order of appearance):

Blackberry: mobiltelefonmärke som slagit stort i england och USA genom e-postintegration och fulla tangentbord. (Även Björnbär.)

Juice: slanguttryck för ström (run out of juice = slut på batteriet). (Även nåt man kan dricka, förstås.)

Frozen: Fryst, dvs när datorn bara låser sig och står still oavsett vad man trycker på. (Även fryst, om bär.)

Orange: Engelsk mobiloperatör, som Tele2. (Även apelsin.)

Blackspot: Plats utan mobiltäckning som uppkommer fläckvis där det uppstår radioskugga (i hus, bakom en kulle osv). (Även svarta prickar.)

Application issue: Problem med programvaran. (Även felaktig användning/tillämpning.)

Desktop: Stationär dator (även skrivbord).

Mouse: Mus (även mus).

Trash: Papperskorg (både på dator och på riktigt). (No shit Sherlock. )

Launch: Om datorer/dataprogram: Starta. (Även kasta/skjuta iväg.)

Mess up Windows: Röra till det i operativsystemet (eller krossa fönster).

Date: Datum (även dadel).

Apple: En sorts dator. (Även äpple.)

Dongle: Begrepp för tillbehör som ansluts via USB och hänger vid sidan av datorn i en sladd. Numera en vanlig typ av 3G modem. (Även nåt som mannens fru sett flera av och där det brukar omdebatteras huruvida storleken spelar roll.)

Boot: Begrepp för att starta ett datorsystem (”reboot”=starta om). (Även ”sparka ut” eller kassera.)

X-box: Microsofts spelkonsol för tv-spel (motsvarande Playstation eller Nintendo).

Tagged: Humor, Nerdsaker ]]> http://smakavstefan.se/2011/01/09/dagens-humor-bbc-driver-med-apple-blackberry-och-datasnack/feed/ 0 schildt http://smakavstefan.se/2011/01/08/nya-natverket-och-backupen/ http://smakavstefan.se/2011/01/08/nya-natverket-och-backupen/#comments Sat, 08 Jan 2011 13:44:45 +0000 Stefan https://schildt.wordpress.com/2011/01/08/nya-natverket-och-backupen/ ]]> Jag har sedan en tid tillbaka kört Apples TimeCapsule som en blandad hårddisk för backup och arkiv. Egentligen har jag hela tiden vetat att det inte är en riktigt smart lösning, för backup skall bara vara backup. Genom att slänga in mitt bildarkiv på samma hårddisk blir jag i praktiken utan säkerhetskopia på mina foton. Det har jag hela tiden vetat om.

Men så när TimeCapsule en morgon inte startade, ingen backup från MacBooken kördes och jag via internet förstod att den brukar gå sönder ganska fort eftersom dess konstruktion gör att nätdelen lätt blir överhettad, jag då började paniken sprida sig. Apple byter förstås in TimeCapsule, men det är ju inte så mycket en ny hårddisk jag ville ha som hela vårens bilder tillbaka. Ett intensivt surfande började och med hjälp av olika artiklar på nätet lyckades jag läsa mig till hur man öppnar den sammanlimmade enheten, tar ut den hårddisk som finns där inne, och räddar sitt data genom att ansluta den till datorn.

Efter att ha gjort det insåg jag samtidigt att det inte håller att leva utan backup av mina bilder, och jag tar för mycket högupplösta bilder för att alla skall kunna bo på datorns hårddisk. Lösningen på detta heter Raid – en uppsättning av flera hårddiskar som hela tiden speglas till varandra. För användaren ser det ut som att datorn anslutit till en enda hårddisk, men den hårdvara som används för att styra hårddiskarna synkroniserar datat så att det hela tiden finns kopior av allt jag lagrat på minst två fysiska diskar.

Syftet är att om en av de fysiska diskarna går sönder så kan den tas ut och bytas utan att något data förloras. Raid hårdvara formatterar ersättningsdisken, och använder data som sparats på den andra/de andra diskarna i RAID-lösningen som original, för att på nytt säkerhetskopiera in datat på ersättningsdisken. I sin enklaste konfiguration, RAID-1, består lösningen av två lika stora hårddiskar som hela tiden speglar varandra, dvs allt data sparas till båda diskarna.

För att på ett smidigt sätt komma åt säkerhetskopian behövde jag också en router för ett snabbt hemmanätverk. Eftersom min MacBook har ett rätt bra nätverkskort satsade jag på en snabb router från Netgear, som samtidigt har förmågan att dela ut mitt 3G-baserade bredband till ett hemmanätverk. Det gör att jag numera slipper ha ”dongle” sittande i USB-porten och att vänner som kommer hit kan använda mitt Wifi-nät för att komma åt internet via 3G modemet utan att installera modemet i sin egen dator. (MacBook når internet via routern, visas av gult streck i figuren.) På köpet har jag också fått ett hemma nät som jag kan använda för att synka vissa program mellan iPhone och Mac. (blått streck.)

Efter lite krångel (får bli en separat artikel om det) lyckades jag också sätta upp det kabinett jag valt (D-Link Sharecenter DNS-320) att fungera som mottagare av backup från Apples TimeMachine. Det betyder nu att min dator varje timme gör en säkerhetskopia över det trådlösa nätverket till Sharecenter-diskarna. I Sharecenter sitter det två stycket 2Tb hårddiskar från Western Digital som båda innehåller alla backuper som TimeMachine gör. Samtidigt kan jag nu använda Sharecenter som arkiv för bilder, för jag vet att om en av hårddiskarna går sönder, så finns bilderna ändå kvar på den andra.

Det lösningen per automatik inte löser är skydd mot brand eller stöld. För att få det kommer jag att använda den tredje disken (den som jag räddat ur min TimeCapsule) som extra backup. När jag är klar med att kopiera in alla filer från den disken till den nya lösningen kommer jag helt enkelt att plocka ut en av de nya diskarna och sätta in TimeCapsule disken där istället. Sharecenters raid tror då att den nya disken har gått sönder och ersatts av en ny, och synkroniserar över allt data till den på nytt. I själva verket har jag tagit en extra kopia, och genom att bära iväg med den till mitt bankfack tror jag mig också få ett bra skydd mot brand eller stöld. Det komer förstås inte att bli av lika ofta, men även om jag bara cirkulerar den extra disken nån gång om året så skyddar jag mig i alla fall mot att eventuella livsverk stjäls eller brinner inne.

Den är ett oeftergivligt villkor för att civilisationen ska överleva, förnya sig och bevara det bästa av vår mänsklighet. För att vi inte ska återfalla i kommunikationsbristens barbari och livet inte reduceras till pragmatismen hos de specialister som ser tingen på djupet men är okunniga om vad som omger, föregår och fortsätter dem. För att vi inte ska övergå från att betjäna oss av de maskiner som vi har uppfunnit till att bli deras tjänare och slavar. Och därför att en värld utan litteratur vore en värld utan önskningar, ideal eller olydnad, en värld av automater som har berövats det som gör människan sant mänsklig: förmågan att gå utanför oss själva och sätta oss in i någon annan, i andra som har formats av våra drömmar.

Hela talet finns utskrivet på Nobelstiftelsens hemsida. Kan man till skillnad från mig spanska så fick jag en känsla av att talet vinner mycket på att läsas utan översättningens grå filter. Hoppas svtplay lägger ut de textade versionen av Nobelföresläsningarna så småningom. Det är faktiskt en liten guldgruva de skulle kunna samarbeta med Nobelstiftelsen om.

(Bildkälla: CC 2.0 – Dadevoti (Flickr.com) )

Det katolska läran är att Gud är en aktiv skapande kraft. Man lär inte ut tron på en skäggig farbror på ett moln, och har mig veterligen aldrig gjort det till folk som lämnat kyrkans barntimme. Istället talar man om en ständigt närvarande Gud som genom tre gestalter (fadern, sonen och den helige ande) verkar i och genom världen. Skapelsen är inte något som är klart, som slutade när Gud vilade på sjunde dagen. (Se t ex katekesen 207, 300ff.)

Katolska kyrkan lär ut att Gud är närvarande på ett mystiskt sätt överallt hela tiden. När knoppar brister, när kalle 15 år lär sig dricka kaffe, när mormor dör och när försäkringskassan stänger för att IT-systemen haverererar. Det betyder inte att han alltid styr, men han är just närvarande. Som katolik bör man ständigt sträva efter att försöka förnimma och se Gud i allt, även om hans vägar ofta är outgrundliga.

Många människor i Sverige som inte är religiöst aktiva pratar ändå om att de ”tror på nåt”, kanske inte på Gud (en skäggig farbror som sitter på uppe bland molnen), men ”på något”. Det är också vanligt att man tycker sig förnimma den närvaron av ”något” som kanske ligger bakom världen i samband med starka naturupplevelser, som att vara ensam i en skog eller blicka ut över ett hav eller ett landskap. Katolska kyrkan bejakar denna form av känsla av gudsnärvaro, men säger också att den sträcker sig längre än till bara starka naturupplevelser. Som katolik förutsätts man försöka se Gud närvarande i allt. I det som är positivt, i det som är negativt, i storstadens vimmel lika väl som i höstlövens fall.

Så när påven säger att Gud var närvarande och påverkade världen vid tidpunkten för big bang, så är det ingen omformad lära han ger uttryck för. Tvärtom är det nåt som de flesta katoliker förmodligen redan räknat ut med lilltån.

Därmed inte sagt att det är oviktigt att han säger det. Men det är i så fall inte för att man omformat budskap och försöker ”vinna röster”. Däremot är det viktigt att påven genom exempel visar att de troende skall förhålla sig till och respektera vetenskapliga slutsatser. Även om det inte är nytt, så kan jag mycket väl tänka mig att det i den världsvida kyrkan finns platser (geografiskt och i våra hjärtan) där man ännu tycker det obekvämt att ständigt revidera sina slutsatser kring lärofrågor. Men det måste man (se t ex katekesen art 159 och 283), och att påven påminner och framtäder som ett gott exempel i det avseendet spelar förstås stor roll, inte minst i världens mindre upplysta hörn.

Nej, Guds son på jorden är enligt den kristna trosbekännelsen en del av Guds ursprungliga plan. Det har hela tiden varit meningen att Jesus skall komma till jorden. Han är född av fadern före all tid. Johannes döparen däremot är född strax innan Guds son tågar in i världen. Men tusentals år innan det händer, någonstans i en rymd där jorden ännu inte finns, börjar energin röra på sig. Ni kan tänka er tystnaden i världsrymden från någon av alla amerikanska rymdfilmer för att komma i rätt stämning.

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.

Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till.

I Ordet var liv, och livet var människornas ljus.

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Det kom en man som var sänd av Gud, hans namn var Johannes.

Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, så att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset.

Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud.

Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd. Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.

Och ljuset lyser i mörkret. Och mörkret har inte övervunnit det. Så länge ljuset finns, finns det hopp.

I morgon, vill Gud,
infaller vår Herres och Frälsares nåderika födelsefest;
och varder förty härigenom en allmän julfred kungjord och påbjuden,
med åtvarning till envar att denna högtid med tillbörlig andakt fira,
och i övrigt iakttaga ett stilla och fridsamt uppförande,
emedan den, som häremot bryter samt julhögtiden
genom något olagligt eller otillbörligt förfarande oskärar,
gör sig under försvårande omständigheter förfallen till det straff,
lag och författningar för varje brott och överträdelse särskilt påbjuda.
Slutligen tillönskas stadens samtliga invånare en fröjdefull julhelg

För det första tänkte jag introducera själva tanken på molnet, eftersom det här inte är en ren IT-blogg och jag tror att några av er inte alls stött på begreppet. Tanken med molnet är att man många användare, oftast i vitt skilda organisationer, skall kunna dela program och datorkraft som finns tillgänglig på internet utan att man vet exakt var de datorer man använder befinner sig. Moln eller ”Cloud computing” är IT-branschens hetaste begrepp just nu och om det håller vad de lovar så skall allting bli ett slags paradis: IT blir billigare, bättre, enklare och mer tillgängligt. Men som alla begrepp som drabbats av stark hype har det kommit att betyda lite olika saker beroende på vem man pratar med.

Första gången jag hörde om molnet var när Nasa tillsammans med Berkley universitet började göra en skärmsläckare som folk kunde ladda ner för att stödja deras forskningsprojekt. Nasa lade in beräkningsprogram i skärmsläckaren, som gjorde att när du inte använde datorns processorkraft så kopplade den upp sig mot Nasa, hämtade någon liten liten del av en gigantisk räkneuppgift, arbetade med den, och lämnade tillbaka svaret. Genom att kombinera outnyttjad kapacitet folks hemdatorer kan Nasa fortfarande skaffa sig ett enormt nät – ett moln – av små datorer som tillsammans utgör mycket mer datorkraft än någon enskild stordator på Nasa kan prestera.

Edit 20101221: Korrigerat förkortning till Saas. Tack till Microsoft/Dag König.

Tagged: molnet ]]> http://smakavstefan.se/2010/12/18/nagra-tankar-i-molnet/feed/ 3 schildt http://smakavstefan.se/2010/12/11/idag-har-vi-lamnat-katten/ http://smakavstefan.se/2010/12/11/idag-har-vi-lamnat-katten/#comments Sat, 11 Dec 2010 12:30:36 +0000 Stefan http://smakavstefan.se/2010/12/11/idag-har-vi-lamnat-katten/ ]]> Idag har pappa och jag lämnat lillkatten i ett kärleksfullt hem i kärrtorp. Vi firar att det kändes bra med lunch på Atrium.

Ur ett svenskt perspektiv är algodling intressant eftersom det skandinaviska klimatet har vissa fördelar för algodling. Alger är nämligen beroende inte bara av sol utan i vissa lägen också av kyla, förklarar Fredrika för mig på Twitter. Åtminstone måste man se till att det inte blir alldeles för varmt. Utöver de svenska algföretagens tilltro till klimatet är det just förutsättningarna för algodling i Svenskt klimat som undersöks vid SP i Borås.

En reflektion kring Grön IT och alger
Något som jag tycker är spännande är att algodling beskrivs som intressant ur ett skandinaviskt perspektiv av ungefär samma skäl som IT-folk brukar förklara att skandinavien är intressant ur ett datacenter-perspektiv: Vårt klimat tillåter olika former av naturlig kylning av datacenter, samtidigt som våra elpriser är låga. Just nu flyttar bland andra Google stora datacenter till Skandinavien av bland annat det skälet. Datacenter behöver energi för att driva servrar, batterier och i värsta fall kylanläggningarna i sig och allt detta orsakar i sin tur en betydande värmeutveckling. Google beräknar att man behöver 20 watt kyla för varje 100 watt strömförsörjning som tillförs en datahall, vilket enligt artikeln ovan anses vara mera effektivt än vad som är normalt.

Det blir ganska mycket spillvärme men samtidigt inte tillräckligt mycket spillvärme för att det skall vara någon egentlig finansiell fråga att sälja överskottsvärmen i ett land som kryllar av tung energi som ger värmeöverskott. Det viktiga ur ett IT-perspektiv är egentligen inte att tjäna pengar på energin utan att undvika att skapa ännu mer energi genom ineffektiva kylningslösningar eller inköp av kostsam fjärrkyla. Därför söker man inom IT-branschen just nu efter begåvande och pr-mässigt effektiva sätt att återinvestera sin spillvärme.

Steg ett har varit att inte köpa kyla utan istället cirkulera kylvatten från något näraliggande vattendrag. Detta är förstås bättre än luftkonditionering och framförallt väldigt mycket billigare, men vi börjar vara förbi den punkt där det ger stora miljöpoäng i sig. Volvo IT har lyckats kombinera kylning med miljövård i ett skyddat naturområde utanför Göteborg där företaget marginellt höjt vattentemperaturen vid utloppet och därmed förbättrat förutsättningarna för djurlivet. Om detta berättar Volvo på Compares stora hearing om energieffektivsering av datacenter, där också Göran Engkvist berättar hur man på Hammarö värmer ett badhus med överskottsenergi från datacenter.

Kopplingen till alger aktualiseras när jag läser att ett problem för algproduktionen är att algproduktion i sig är energikrävande på ett sätt som gör att energibalansen i produktionen ifrågasätts. Alger behöver alltså som jag förstår det till stora delar samma saker som datacenter: billig energi och noga balanserade temperaturer. Men om man kan använda spillvärme från IT-anläggningar som annars skulle ha sköljt ut energin i havet så måste ju synen på energibalansen i produkten kunna förändras? Och ur ett IT-branschperspektiv borde alger vara högintressant eftersom det skulle ge otroligt mycket bättre poänger att kunna säga att man binder överskottsenergin i miljövänligt bränsle än att man värmer upp parkeringsplatsen utanför eller man bidrar med värme som motsvarar tusen av botkyrka energis ca 55 000 fjärrvärmehushåll. Missförstå mig inte – energiåtervinning är bra. Men energiåtervinning till eco-industri vore ännu bättre.

Faktum är att man redan klär datacenter i både solceller och landbaserade växter. Citi Datacenter i Frankfurt har tak och väggar helt och hållet gjort av växter. Tak och väggar fungerar som en blandning mellan drivhus för växterna och kylsystem för datacentret. Telecity i Paris värmer ett växthus med varmluft ifrån sitt datacenter. Så varför inte alger?

Just för ett Simrishamnsföretag kunde det i det sammanhanget kanske vara extra intressant att kombinera idén med att göra sig till en attraktionsfaktor i regionens kamp för att locka till sig etablering av globala datacenter?

Idag åker jag NK-expressen från Östermalm till just NK. Måste erkänna att jag är imponerad av att de inte besväras av snön. Dessutom är de mycket stabilare och mindre rangliga än de skakande spårvagnarna i Göteborg.

Väl framme fascineras jag av att det fortfarande är kö till att se julskyltningen.

Tagged: Kollektivtrafik, SL, Stockholm ]]> http://smakavstefan.se/2010/12/05/provtur-med-nk-expressen/feed/ 0 schildt http://smakavstefan.se/2010/12/04/lesilie-nielsen-avliden/ http://smakavstefan.se/2010/12/04/lesilie-nielsen-avliden/#comments Sat, 04 Dec 2010 17:27:47 +0000 Stefan https://schildt.wordpress.com/2010/12/04/lesilie-nielsen-avliden/ ]]> Det är alltid lite tråkigt när folk dör även om man inte känner dem. Nu har den legendariske rektorn för polisskolan kastat in handduken vid 84-års ålder. Lunginflammation tog till slut knäcken på honom. Det är ett tag sedan jag såg honom på vare sig big eller little picture, men i tonåren har jag spenderat många timmar med att skratta åt hans värv. Han var ju bland annat med i alla polisskolan filmerna som principal Lazard.

Utöver polisskolan har han gjort en rad olika komiska roller. Jag tror att jag inte är ensam i min generation om att peka ut detta som hans kanske allra mest klassiska scen.

Leslie Nilsen och Priscilla Presley i the Naked Gun.

Ett annat tidsdokument är ytterligare en scen från Naked Gun som om inte annat väl speglar den tid jag var tonåring i. I AIDS-hysteriens decenium tycktes det ibland som att kondomer var det viktigaste i relationen mellan man och kvinna. Och Hollywood visste ju förstås vad vi skulle skratta åt:

Ibland har det förvånat mig att den aldrig kommit som kommersiell produkt. Men kvävningsrisken kanske är större än aidshotet?

Jag Tweetade bilden på Metro tidigare i veckan, men tar mig ändå friheten att breda ut orden lite på bloggen och hjälpa till med lite referenser. I ett inlägg för någon vecka sedan ”avslöjade” jag ju SJs kommunikationsstrategi: Be om ursäkt, be om ursäkt, be om ursäkt. Därför blir det lite komiskt när du den kommunikationsstrategin nått även Jan Forsberg. Det skulle inte bli som förra vintern. Men det blev det. Innan vintern ens hade börjat.

Denna ständiga vädjan om ursäkt från ett bolag som inte kan göra något annat när man misslyckas med sin grundläggande uppgift (att köra tåg) blir tragikomiskt. För mitt inre kan jag inte låta bli att tänka på Bosse Ringholms framträdande, och TV4:as sågning. Jag föreställer mig en liten räknare i övre högra hörnet, som går upp ett snäpp för varje gång SJ säger ”ursäkt”. Tyvärr hittar jag inte TV4as inslag från Ringholm-Ahleniusaffären, vare sig på nyhetskanalen.se eller på youtube. Däremot finns en liten redogörelse för affären jag refererar till i 100 höjdare.

Tagged: Metro, SJ_AB ]]> http://smakavstefan.se/2010/12/04/lite-mer-om-sj/feed/ 0 schildt http://smakavstefan.se/2010/12/04/brunch/ http://smakavstefan.se/2010/12/04/brunch/#comments Sat, 04 Dec 2010 12:31:24 +0000 Stefan http://smakavstefan.se/2010/12/04/brunch/ ]]>

Eftersom söndagar för mig betyder kyrkogång och innan det eukaristisk fasta blir söndagar inte den där stora frukostdagen som jag vet att den är för många andra. Därför blir lördagen både veckans sovmorgonsdag och lördagens frukost veckans mest påkostade. Idag blev det brunch med yoghurt, kaffe, korv och ris. Riset var över från igår och var enkelt att värma, korven kom från frysen, yoghurten var köpt med avsikt att bli frukost och brödet kommer från ugnen i Karlstad. Hade jag stekt riset hade det varit mera kinesiskt, men annars är ju ris till frukost inte typiskt svenskt. Korv är mera engelskt, men den här var ju röd eftersom den var dansk.

Tagged: Petra Marklund, Skivor och mp3 ]]> http://smakavstefan.se/2010/11/28/det-var-lange-sen-man-plocka-nagra-blommor/feed/ 0 schildt http://smakavstefan.se/2010/11/27/julbord-i-uppsala/ http://smakavstefan.se/2010/11/27/julbord-i-uppsala/#comments Sat, 27 Nov 2010 14:15:26 +0000 Stefan http://smakavstefan.se/?p=294 ]]> Kvällen före första advent var jag i Uppsala och fick årets första julbord tillsammans med mina vänner Henrik, Cissi och Hannes. Vi var på Söderby Golfklubb // The Lodge.

Hannes var nöjd med allt och föredrog prinskorv och pastej, och så pepparkakor. Men det var mycket att välja på och det krävde mycket undersökningar innan han lärt sig hela julbordet utantill.

Henrik och jag höll oss till klassiker och det blev många vändor efter sill, fisk, kallskuret, varmt, ost och dessert.

Tagged: Jul, Mat, Petréns ]]> http://smakavstefan.se/2010/11/27/julbord-i-uppsala/feed/ 0 schildt http://smakavstefan.se/2010/11/24/fran-hashtags-till-europdomstolen/ http://smakavstefan.se/2010/11/24/fran-hashtags-till-europdomstolen/#comments Wed, 24 Nov 2010 20:49:41 +0000 Stefan https://schildt.wordpress.com/2010/11/24/fran-hashtags-till-europdomstolen/ ]]> Har nyligen upptäckt en värld av verktyg för kvantiativ analys och mönstersökning i information. Det i särsklass mest lättanvända är en molntjänst som heter ”Wordle”. Kunde inte låta bli att ögonblicksanalysera mig själv. Worlde använder RSS flöden, räknar ord och presenterar en frekvensanalys grafiskt, där vanliga ord blir stora och ovanliga ord blir små. Såhär ser min blogg ut just nu, sett genom Wordle-glasögon.

(Klicka på bilden för större bild.)

Tagged: Sociala medier, Wordle ]]> http://smakavstefan.se/2010/11/24/fran-hashtags-till-europdomstolen/feed/ 0 schildt http://smakavstefan.se/2010/11/22/sj-som-sas-fore-jan-carlzon/ http://smakavstefan.se/2010/11/22/sj-som-sas-fore-jan-carlzon/#comments Mon, 22 Nov 2010 22:13:20 +0000 Stefan https://schildt.wordpress.com/?p=264 ]]> Igår hade jag en riktigt dålig SJ upplevelse. Tyvärr är det inte alls nåt ovanligt i min bekantskapskrets. Ofta går det ut på att någon av oss betalat extra för att åka bekämt och kunna jobba under resan på X2000, för att sen upptäcka att tåget inte går alls, eller är ersatt av buss, eller bara har tagit bort den vagn som sittplats-reservationen var på. Och så får man bli kvar/trängas på buss/stå från en ort till en annan. Som min kompis sade igår: ”I början för nåt år sedan var det lite roligt att SJ var så dåligt, men nu är det faktiskt inte kul. Det har gått för långt.”

Nere på tågstationen råder fullt kaos. Trots att det nu gått tre timmar sedan kontaktledningen rasat ner, och trots att en av TV-skärmarna informerar om att trafikavbrottet kommer att vara åtminstone till två på natten så har det precis gått upp för de flesta av 16.30 resenärerna att deras tåg inte går alls. Enligt skärmarna skall dock Oslo-tåget gå som planerat 17.31. Lite märkligt, men jag tänker att de kanske varit smarta och skickar tågsetet från det inställda Stockholmståget dit.

Efter att vi fått absolut noll information utöver ”allting är inställt till 02 inatt – buss ersätter” som står på infoskärmen bredvid tablån (den utan förseningar) lyckas vi på egen hand hitta hållplatsen för ersättningsbussar. Folk inser ju lätt att alla inte skall få plats, så det är en faslig trängsel. En stackars busschaufför dyker också upp, han har precis nyss blivit uppringd och ombedd att köra. Han vet inget mer (hört det förut?), och springer in på stationen. De vet i princip heller inget, men skickar åtminstone bussen och de som får plats till Hallsberg.

Väl framme i Hallsberg väntar faktiskt ett tåg som skall ta oss till Stockholm. Det blir ett ganska smidigt byte, vi kommer iväg, och kommer fram till Stockholm inte mer än 1,5 timmar sena. En intressant iaktaggelse är dock att i Hallberg har informationspersonalen – den särskilt utsända med på plattformarna – fortfarande tio minuter innan ordinarie avgång ingen information om att X2000 från Arvika inte skall gå i tid. Då har det ju gått närmare fem timmar från att stoppet inträdde och vi som skulle varit med det tåget sitter redan på bussen. Först strax före avgångstid verkar informationspersonalen ha förstått att tåget inte kommer att gå i tid. Tio minuter innan avgång upptäcker man från SJs sida i Hallsberg att tåget från Värmland är försenat.

Även personalen på tåget som till slut tar oss från Hallsberg är fantastisk. De ber oss att inte skälla och jag hör faktiskt ingen göra det heller. De kollar vart vi skall, försöker hitta anslutningar, och bjuder på Delicato-bollar och kaffe. När vi kommer fram till Stockholm tackar de för förståelsen. Jag funderar över det de inte säger – att nästan alla på tåget kan få tillbaka pengarna via resegarantin. ”Vi tackar för att ni varit förstående, och ber återigen om ursäkt för att vi kommer fram 90 minuter försent”. Om de fick skulle de säkert gärna säga ”som plåster på såren vill vi påminna om att SJ har satsat på en förbättrad resegaranti. För den här resan får ni pengarna tillbaka om ni går in på SJs hemsida och fyller i ert biljettnummer.”. Vilken skillnad det skulle ha varit! Men istället gör de det som verkar vara kommunikationsstrategin över dem alla: Be om ursäkt, be om ursäkt, be om ursäkt.

I allt detta kan jag verkligen inte förstå hur SJ tänker. När kvällstidningar har bättre information fyra timmar innan jag skall åka iväg, varför har inte SJ agerat? På fyra timmar hade man enkelt kunnat:

• Informera alla resenärer som bokat på internet om risk för försening via SMS. Det hade nästan inte kostat nåt, men möjliggjort för många av oss att hitta alternativa färdsätt och åtminstone att planera för en mindre bekväm resa.
• Snabbt mobilisera bussar i massor, då vid 13 istället för senare vid 16, vilket hade sparat många en timmes väntan på en snökall trottar i Karlstad.
• Uppdatera trafikinformation på hemsidan, så att vi resenärer får en chans att förstå vad som gäller och hur stora föresningar vi pratar om.
• Se till att felaktig information slutar kablas ut på avgångstavlor och ankomsttavlor.

Värst i allt detta tycker jag faktiskt är hur SJ hanterar sin egen personal. Man begränsar deras handlingsutrymme, sprider information allt för sakta och för sparsamt, och låter fortfarande år 2010 inte tågvärdarna ta hälften av det ansvar som Jan Carlzon så framgångsrikt delegerade inom SAS redan på 1980-talet.

Faktum är att man inte ens använder teknik som är lätt tillgänglig och nästan gratis för att sprida information. Under hela min resa var det mitt fasta intryck att vi resenärer – trots det lilla vi visste – hade bättre information än den personal vi mötte. En telefon med twitter gjorde det helt uppenbart att det fanns stora störningar och många irriterade resenärer. Ett besök på tidningarnas hemsidor gav vid handen att problemen var mycket större än den lokala personalen i Karlstad verkade känna till. En iPhone eller ett SMS till busschauffören med den information som redan tre timmar tidigare stod att läsa på aftonbladets hemsida hade överträffat den information som faktiskt gavs.

Att SJ inte behandlar sina resenärer och sin egen personal med större respekt är faktiskt inget annat än pinsamt. Det är pinsamt att man avstår från att delegera och ge personalen mandat att lösa problem. I en tidsålder där det aldrig har varit billigare att sprida information misslyckas en informationsberoende organisation med att sprida de enklaste fakta. Det är genant. Med en mobiltelefon och gratistjänster som Twitter, Yammer eller något annat öppet eller slutet socialt medium skulle kunna möjliggöra för lokal personal att själva agera och lösa problem flera timmar innan informationen rest till toppen av trafikledningens pyramid. Men det skulle kräva delegerat ansvar och fokus på resenärer och en kultur av service till resenärer. En kultur som för all del finns i vissa delar av pyramidens bas. Men som inte på några villkors vis kommit i närheten av dess topp.

Så jag tycker idag precis som jag tyckte igår. Avgå Adelsohn och Forsberg. Ni som trots att ni leder en kår av serviceorienterade medarbetare under flera år inte lyckats skapa förutsättningar för att de skall kunna ge bra service. Ni har gjort ert. En chef som år efter år inte förmår leverera måste bytas ut. Ni har faktiskt ingenting i hela sveriges tågbolag att göra.

Samtidigt borde kanske Elisabeth Lindgren och Håkan Ahl ta sig en funderare på vad de håller på med. Jag vet inte hur ansvaret ser ut inom ledningen, men någonstans runt omkring Lindgren-Ahl borde väl ansvaret finnas för att beslutsvägarna är långa och att informationen internt inte tar sig fram. Att SJ lärt sig använda twitter och den vägen kan beklaga resenärernas olycka i efterhand kanske skapar en känsla av modernitet. Men vad gör informationsavdelningen för att skapa effektiva kommunikationsvägar inom organisationen? Och vad gör Håkan Ahl för att delegera ansvar och se till att rätt informerade medarbetare kan fatta lokala beslut om lokala problem? Säkert en hel del. Men så oändligt långt ifrån tillräckligt.

Efter den improviserade presskonferensen i skogen vid älgjakten var de flesta kommentatorer överens om att det var en riktigt dålig idé. Det var, menade man, lika dåligt tänkt som genomfört. Samtidigt fanns det de som trodde att allting var del av en smart plan: Genom att kommentera, inte dementera, men heller inte diskutera, skulle frågan kunna dö en snabbare död.

Den strategin – om det nu var en strategi – förefaller dock inte ha varit särskilt framgångsrik. Det beror dels på att media inte ger upp hur lätt som helst, dels på att Carl XVI själv har svårt att inte prata lite om saken trots allt.

Idag rapporterar Expressen om en presskonferens där försvaret haft en stridsuppvisning och bland annat visat upp sina fordon. Tanken är väl att kungen är där i uniform för att hjälpa till med uppmärksamhet och ståt. I förbifarten nämner dock kungen att han ”har bläddrat lite” i boken. Expressen frågar om det som står där är sant, vilket kungen inte vill kommentera, och för övrigt vill han inte att journalisterna skriver så mycket om saken:

- Det är ju det här som är viktigt ( pekar på två militärfordon). Det är fina grejer, det ska du skriva om. Det andra är passé, det är historia.

Man får nästan känslan av att han gärna vill hålla lite liv i myten om sig själv med sin hemlighetsfulla ansats. När kungen börjat bekanta sig med berättelserna i boken, berättelser som av andra kommentatorer avfärdats som illa underbyggda och elaksinnade rykten väljer kungen plötsligt att betrakta titulera dem som ”historia”.

Kungen kommenterar inte genom att säga skvaller, inte påhitt, inte rykten och inte myter. Han skulle kunna ha valt många sådana ord som åtminstone antyder ett litet inslag av osäkerhet utan att behöva demetera nåt specifikt som gör att han sedan skulle kunna bli anklagad för lögn. Men några sådana försök gör inte kungen. Trots att han borde ha ett intresse av att åtminstone delvis dementera säger han istället att det är historia. History is history, and a gentleman doesn’t talk.

Kommer inte hovet snart med en bättre strategi riskerar det att bli fortsatt ogörligt för kungahuset att göra sitt jobb. En person som bär på allt annat än ståt och som inte kan bidra med uppmärksamhet åt det han betraktar för att han själv upptar hela blickfånget och agendan är inte mycket värd ur ett marknadsföringsperspektiv. En drottning som misstänks vara sviken av sin kung framstår inte som så mycket drottning.

Utan en strategi och en kung som förmår att hålla sig till strategin riskerar ju den här historien fortfarande att bli ännu större och framförallt ännu mer pinsam. I det vakuum som uppstår när ingenting av det som står högst på betraktarens agenda kommenteras blir alla alla andra budskap en del av en ekande och märklig tystnad. Det som inte sägs får mer uppmärksamhet än det som sägs, och kungens nytta som pr- eller nationalsymbol rämnar.

Frågorna som ställs kommer i närtid att fortsätta handla om något annat än det kungen vill hjälpa till att visa upp. Frågorna kommer fortsätta handla om vad som hänt och inte hänt. Om kungen till slut vägrar kommentera utan att bringa nåt slags ordning själv kommer frågorna att vändas mot vad andra tror har hänt. Vad anser de som för dagen har bjudit in kungen till sin mediahändelse eller fest har hänt? Tror direktörer och arrangörer att ryktena är sanna? Och om de inte vill spekulera – hur tror de då att allmänheten spekulerar? Hur tror de att deras varumärke påverkas av att det riskerar att kopplas ihop med kungens rykte?

En viktig skillnad en svensk kung och en svensk minister är dessutom att kungen aldrig kan ta timeout. Man kan inte bygga en strategi på att kungen skall dra sig undan och att stormen skall bedarra. Kungen blir inte glömd. Tvärtom har hovet har ständigt sina självklara ögonblick i media, och det blir inte lättare av att man nu står inför årets stora mediala höjdpunkt.

Julen och nyåret är ju kungafamiljens stora ”vi” med svenska folket. Krönikor och tv-tablåer kommer vara fyllda av kungafamiljen och deras år. I texter, i kommentarer, i bilder. Familjen och tryggheten sätts i centrum och visas upp, liksom värmen och värderingarna, det svenska och det konservativa. Kungen kan inte dra sig undan, drottningen kan inte dra sig undan och svenska folket kommer inte att vända blad. Bilden av familjen tecknas ändå, och det som för kungen är historia är för den betraktande allmänheten nytt. Även om man skulle kunna ställa villkor för journalister och byta tv-tid mot journalisters tystnad känner betraktaren vid det här laget sina frågor.

Hur tänker sig hovet klara allt detta? Historien om det som skulle vara det stora fantastiska kungliga bröllopsåret skall nu berättas. Hur skall den historien förmedlas utan att man kommenterar föräldrarnas förhållande till sitt äktenskap? Hur skall man överhuvudtaget förhålla sig till julen – familjekärlekens stora högtid, utan att kommentera misstankar om sprickor i familjen? Hur skall man trovärdigt visa upp konservativa och trygga band, om betraktaren när en misstanke om att kungen är allt annat än konservativ och familjeorienterad? Och hur berättar man historien om ett livslångt äktenskap för ett lyckligt ungt par, när historien tecknas mot en relief av brutna löften? Utan en rejäl kommentar blir tystnaden förbytt till ett öronbedövande eko.

För kungen är allt detta kanske historia, men för allmänheten fortfarande nytt. Och när årskrönikorna nu skall skrivas är det ett nytt som fel hanterat mycket väl kan bli historia. Svensk historia.

I Aktuellt säger Migrationsverket att man fortfarande anser att situationen i Irak är stabil och att man tänker fortsätta vägra uppehållstillstånd för Irakier så länge man inte blir tvingad till något annat av Europadomstolen, eftersom Migrationsdomstolen kommit fram till att det är så reglerna skall tolkas. Det kan man i och för sig inte klandra migrationsverket för. Samtidigt medger Migrationsverket att skyddet för minoriteter i Irak har blivit stadigt sämre, och i det läget framstår det ju som oerhört märkligt att Europadomstolen i det läget skall behöva ingripa för att få svenska myndigheter att ändra sin värdering? Trots att migrationsverket uppger att man själva just varit i Irak och kunnat konstatera att säkerhetsläget för minoriteter utvecklas i en negativ riktning.

Vore det inte bättre att erkänna att bombattentatet mot en kristen kyrka i Irak i början av månaden inte inträffade av en slump, utan är ett konkret exempel på att det finns ett direkt och påtagligt hot mot alla kristna som tvingas återvända till eller uppehålla sig i Irak? Och att asylskäl därmed föreligger för kristna från Irak?

1. Twitter är en micro-blogg, dvs en blogg där man kan skriva inlägg som är korta som facebook-status. I Twitters fall max 144 tecken. Man kan tycka att det är kort, men det är en viktig del av det lite ”artistiska” med Twitter, man blir tvungen att uttrycka sig lite kärnfullt. ”Short message, big meaning” sade Gartner på #gartnersym.
2. Man får tillgång till Twitter genom att surfa till http://www.twitter.com/ och läsa och (om det skall vara nåt skoj) genom att ägna 30 sekunder åt att skapa ett konto.
3. För att skriva något är det bara att skriva det man vill ha sagt i rutan nästan längst upp på skärmen (What’s happening?) och trycka Tweet. Det du har skrivit (Tweetat) dyker sen upp på din sida i din Timeline. (Twitter ser på sig självt som en sorts tidslinje, där olika uttalanden flyter fram i en lång historia.)
4. Om man vill att alla skall se ett meddelande, men apostrofera (tilltala) någon viss användare så skriver man @användarens_twitternamn. Ofta gör man det i början av meddelandet, t ex @stefanschildt: Har du röstat idag? men man kan också göra det mitt i en mening: Undrar om @stefanschildt har röstat idag?”.
   I båda fallen dyker texten upp under @mentions-fliken när jag är inloggad på Twitter, även om jag inte följer dig i vanliga fall.
5. Väldigt vanligt på Twitter är att man upprepar sådant som andra sagt i en form av omedelbara och direkta citat. Detta kallas för att Re-Tweeta, man Tweetar helt enkelt om det någon annan redan har sagt. Re-Tweet förkortas RT och för att ge ett erkännande till den som ursprunligen sade någon inkluderas den personen alltid bakom ett @-tecken i omnämnandet.
   Exempel: Håller med! RT @stefanschildt Det här var smart sagt! (betyder alltså att den som skriver detta väljer att upprepa något smart jag har sagt (RT @Stefanschildt) är erkännandet/citattecknet, men innan RT har den som citerar valt att redigera in en egen kommentar.
6. Vill man tilltala någon viss person utan att alla ser vad man skriver så gör man på samma sätt, men lägger till DM (Direct Message) framför, så blir det ett direkt meddelande till bara den personen, t ex DM @stefanschildt Vem har du röstat på idag?.
7. Genom att använda # (hash) kan man sätta en etikett på ett meddelande som säger vad det man säger handlar om. Det kallas för hashtag. De som följer ett visst ämne prenumererar sedan också ofta på en sökning efter just den hashtag:en man är intresserad av. Ibland kallas en hashtag också för kanal (channel) eftersom hashtags används för att skapa ett sammanhängande flöde av inlägg i ett och samma samtal, avgränsat från det allmänna bruset av twitter-inlägg utan eller med andra hashtag. Man kan ha så många hashtags man får plats med i ett inlägg. Man skriver ofta taggen sist, men den kan också vara en del av meningen man ”Tweetar”, dvs skriver.
   Exempel på taggning: Är det någon som varit och #röstat idag? #svpol #val2010”.
   En vanlig fråga i sammanhanget är hur man bestämmer en hashtag och det är helt enkelt så att den populäraste taggen för en viss händelse vinner. Ibland finns det någon med autoritet som gör en rekommendation och då brukar alla följa det. Det ligger i twittrarnas gemensamma intresse att hitta enkla begripliga hashtags, så det brukar lösa sig. Ibland ser man också debatter om vilken tag som är bäst.
   Exempel 1: Skall vi använda #val2010 eller #valvaka inför kvällens rösträkning?
   Exempel 2: For Gartners conference in Cannes we recommend #gartnersym. For conference in Sydney please use #Gartnersyd.
8. För länkar på Twitter (som annars skulle ta det mesta av 144 tecken) används ofta tjänster som förkortar ner vanliga länkar till micro-korta länkar. En vanlig tjänst för detta är är t ex www.bit.ly. Tekniken kallas för ”url-shortening” eftersom vanliga webbadresser formellt heter url (uniform resource locator) och det är sådana man förkortar.
   Exempel: För att surfa hit, klicka här: http://bit.ly/c6hrK2#twitter4dummies

Ja, det där var i princip allt som fanns att lära ut. Sen finns det ju förstås alla möjliga verktyg för att göra livet enklare, men förstår du punkterna ovan, dvs surfa dit, registera dig och prova dig fram med @ och med # så behärskar du twitter sen. I början kan det vara lurigt, men då är det ju bara att ”tweeta” en fråga, t ex ”@Twitter How do I use #hashtags?”.

Tagged: Sociala medier, Twitter ]]> http://smakavstefan.se/2010/11/16/twitter-for-dummies/feed/ 0 schildt http://smakavstefan.se/2010/11/05/var-van-och-kamrat/ http://smakavstefan.se/2010/11/05/var-van-och-kamrat/#comments Fri, 05 Nov 2010 22:18:50 +0000 Stefan https://schildt.wordpress.com/2010/11/05/var-van-och-kamrat/ ]]> Lite mer nutidshistoria än filmerna från 40-talet är kanske den musik som man också kan hitta på YouTube. Åren runt omkring min egen födelse gjorde ett band på fullt allvar inspelningar av några sånger som i ljuset av senare års insikter kanske framstår som inte fullt så lyckade. Men väldigt klämkäcka och lite roliga är de ändå såhär i efterhand.

paramparamparam<param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/M5hwypHonzw?fs=1&hl=sv_SE]

[youtube=http://www.youtube.com/v/k8_ZlmVCIpI?fs=1&hl=sv_SE" height="355" wmode="transparent" width="425">

Lyssna och sjung med om inte orden fastnar i halsen!

Det är förstås lätt att sitta här och vara efterklokt. Men jag kan verkligen undra. Hur tänkte man egentligen i den svenska vänstern på den tiden?

Jag har tidigare postat ett viktigt tal av Palme, där han pratar om rasismen som aldrig riktigt fått fotfäste i vårt land. Palme är överlag en väldigt intressant figur att titta och lyssna på. Han är en enastående skicklig talare, och man kan undra när vi härnäst skall få se en politiker med en sådan lyskraft i vårt land.

En annan talare som är historiskt betydelsefull men som jag har betydligt svårare att förstå mig på är Adolf Hitler. När jag gick på gymansiet var vi effektivt skyddade från varje möjlig kontakt med honom. Jag har fått lära mig att han är karismatisk och en stor talare med stora gester. Detta illustrerades med väl valda bilder på en gestikulerande man bakom en talarstol i mitt gymnasiums läroböcker. Men något källmaterial fick vi aldrig komma nära.

På stadsbiblioteket i Karlstad vaktade man noga sitt exemplar av Mein Kampf. Det verkade allmänt antas att vi på något mystiskt vis att vi på något mystiskt vis skulle förfalla till nazister, om vi fick möjlighet att bläddra i denna historisk betydelsefulla – för att inte säga historiskt avgörande bok så. Var boken inte permanent utlånad så förvarades den inlåst och man fick – faktiskt – förklara för en bibliotekarie vad man hade för skäl om man ville få se den. Själv lyckades jag aldrig med det, men man kan i sammanhanget fundera på det idag skulle ses om vi som jag för 20 år sedan fick redovisa redovisa våra politiska ståndpunkter för en kommuntjänsteman för att denne sedan skulle bedöma om jag kunde bli betrodd att ta del av en viss kommunal service.

Idag finns allt detta känsliga material förstås tillgängligt på nätet. Nu kan jag med egna ögon, öron och känslor få betrakta Hitler, och upptäcka att känslan av att se Hitler tala blir faktiskt inte alls blir den där imponerade känslan som jag kan känna inför Palme.

Man kan nu undra hur den här tillgången till historiskt källmaterial påverkar dagens unga. Jag tror att mycket få – om någon – kommer att bli förförda av Hitlers långa tal. De känns för mig som stela, hårt regisserade och noga inövade tal. Någon spontantet är det knappast tal om. Mot detta skall ställas gymnasiet historieböcker som framställde Hitler som en karismatisk person som förfört tusental. Att själv få se skillnaden hemma i soffan känns fascinerande. Att i lugn och ro reflektera över den, att växla och se olika tal, olika situationer, det känns också fascinerande.

Samtidigt är det förbryllande. Hur kom det sig egentligen att våra läroböcker sade att Hitler var karismatisk. Hur kunde så många förföras av hans tal och hans blick? Den blick som idag tycks död och lite galen. Vad var det samtiden såg? Var det just en man i samklang med tiden? Och vad är det då för nyckel till denna samklang vi idag saknar? Är det kulturella skillnader? Skillnader i förväntan på auktoriteter, deras retorik och deras uppträdande? Exakt hur det är tänker jag inte försöka svara på här, men det är fascinerande att få reflektera över det utifrån enkelt nåbara historiska dokument.

Allt detta måste förändra samhället. Inte genom ett plötsligt genomslag för nazister. (Stalin finns också på nätet.) Att de som går på gymnasiet idag faktiskt kan få möjligheten att på ett helt nytt sätt blicka tillbaka i historien och fundera över hur folk kände då ger helt andra möjligheter till både historisk förvirring och förståelse. Och på något sätt kommer allt detta att påverka samhället på ett sätt som vi idag inte vet eller känner till.

Just känslotillstånd har en tendens att falla bort i historieböckernas summariska och lite torra analys. Lyssna till exempel till Grossadmiral Dönitz tal till tyska folket morgonen efter att Führern var död.

paramparamparamparam<param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/3BhNS2nLPWQ?fs=1&hl=sv_SE]När jag nu hör talet fristående och i lite mer av sin helhet kan jag inte låta bli att fundera över vad folk, och inte minst Dönitz själv kände. Här hade naziledarna satsat allt – och förlorat. De var driftiga och handlingskraftiga måste vi anta om vi skall vara någorlunda intellektuellt hederliga, även om vi gärna i historiens ljus vill framställa dem som fega och lite dumma.

Hur känner sådana personer när allt är satsat och allt är förlorat? Hur tänker admiral Dönitz när han förbereder sig för detta tal?

En kollega till mig brukar mycket klokt ibland påpeka att ”livet är ingen generalrepetition”. Jag gillar det uttrycket, för det kontrasterar trots sin logiska likhet mot begreppet ”man lever bara en gång”. Jämförelsen med generalrepetitionen pekar i motsats till sitt systeruttryck på ansvar: Man kan inte prova vad som helst, för går det riktigt snett så får man ingen andra chans. Man kan samtidigt inte vara allt för försiktig, för när alla dessa dagar gått har vi ingen andra omgång att spetsa till det i. Och om vi satsar på fel häst så kan det faktiskt vara kört på riktigt, precis som det var för Dönitz den där morgonen. Och jag undrar hur han tänkte.

Man kan tänka sig att han bara var glad att hans företrädare äntligen flyttat på sig, och tänkte snabbt, taktiskt och strategiskt. I många böcker skulle han nog framställas så. Det gällde då att så fort Führern var bekräftad död se till att radion, den poltiskt välorganiserade och styrda propagandaradion, snabbt annonserade Döntiz som den naturliga och logiska efterträdaren. Just Döntiz. Inte Göring eller någon av de andra som säkert samtidigt funderade över hur man skulle positionera sig i Führerns eftermäle.

Samtidigt som han samlar sig till och genomför detta måste han ha vetat hur läget i landet stod, och att dagarna faktiskt var så räknade att det var otänkbart med någon annan lösning än en kapitulation. Och ändå samlar han sig, och håller ett statsmannamässigt tal om fortsatt krig till folkets försvar. Och medan han talar vandrade det folk han talade till runt i ett landskap som det vi ser på bilderna i filmen ovan. Fattiga, i ett tyskland som redan fallit.

Hur skall det inte ha känts för de stora nazisterna, som lagt ner sin själ i det nazistiska projektet och tysklands spridning, att se tyska gatunamn avbilade såhär på skyltar i deras egen huvudstad. Reichstag. Potsdam. Allt med ryska bokstäver i ett ockuperat Berlin.

Med tillgång till talet kan vi höra Dönitz som han faktiskt lät. En inte överdrivet gammal, men ganska sorgsen man. En man som med fast röst talar till ett folk som han vet förmodligen redan har gett upp. Ett tal till ett folk som vet att allt är förlorat. Och han försöker som en statsman ingjuta hopp trots att det inte finns något. Trots att han vet att det inte är en generalrepetition, och trots att han vet att ridån just då är på väg att gå ner.

Dönitz hopplöshet borde inte ha någon gräns. Han satsade på fel häst och fölorade, han lade alla ägg i samma korg och tappade den, han valde fel sällskap, fel politik och fel parti. Trots att han säkert varit ambitiös och försökt göra allting rätt når han toppen av sin karriär är allting är kört. Hur tänkte han över sina val i livet? Och varför brydde hans alls om att samla sig till ett tal. Allt hopp var ju ändå ute. Och trots allt hittade han kraft.

En förklaring skulle förstås kunna vara just en medvetenhet om att livet inte är en generalrepetion, utan att man står på scen och publiken är där ändå tills ridån går ner för gått. Och den typen av förklaring kan man kanske ana i det rika material runt Nürnbergrättegångarna som också finns på Youtube.

Aldrig kan det ha varit så uppenbart att spelet var förlorat för det nazistiska partiet och dess huvudmän som det måste ha varit under rättegångarna. Ändå kan man få intrycket av att man under en stor del av rättegångens början långt ifrån hade gett upp.

När jag nu hör talet fristående och i lite mer av sin helhet kan jag inte låta bli att fundera över vad folk, och inte minst Dönitz själv kände. Här hade naziledarna satsat allt – och förlorat. De var driftiga och handlingskraftiga måste vi anta om vi skall vara någorlunda intellektuellt hederliga, även om vi gärna i historiens ljus vill framställa dem som fega och lite dumma.

Hur känner sådana personer när allt är satsat och allt är förlorat? Hur tänker admiral Dönitz när han förbereder sig för detta tal?

En kollega till mig brukar mycket klokt ibland påpeka att ”livet är ingen generalrepetition”. Jag gillar det uttrycket, för det kontrasterar trots sin logiska likhet mot begreppet ”man lever bara en gång”. Jämförelsen med generalrepetitionen pekar i motsats till sitt systeruttryck på ansvar: Man kan inte prova vad som helst, för går det riktigt snett så får man ingen andra chans. Man kan samtidigt inte vara allt för försiktig, för när alla dessa dagar gått har vi ingen andra omgång att spetsa till det i. Och om vi satsar på fel häst så kan det faktiskt vara kört på riktigt, precis som det var för Dönitz den där morgonen. Och jag undrar hur han tänkte.

Man kan tänka sig att han bara var glad att hans företrädare äntligen flyttat på sig, och tänkte snabbt, taktiskt och strategiskt. I många böcker skulle han nog framställas så. Det gällde då att så fort Führern var bekräftad död se till att radion, den poltiskt välorganiserade och styrda propagandaradion, snabbt annonserade Döntiz som den naturliga och logiska efterträdaren. Just Döntiz. Inte Göring eller någon av de andra som säkert samtidigt funderade över hur man skulle positionera sig i Führerns eftermäle.

Samtidigt som han samlar sig till och genomför detta måste han ha vetat hur läget i landet stod, och att dagarna faktiskt var så räknade att det var otänkbart med någon annan lösning än en kapitulation. Och ändå samlar han sig, och håller ett statsmannamässigt tal om fortsatt krig till folkets försvar. Och medan han talar vandrade det folk han talade till runt i ett landskap som det vi ser på bilderna i filmen ovan. Fattiga, i ett tyskland som redan fallit.

Hur skall det inte ha känts för de stora nazisterna, som lagt ner sin själ i det nazistiska projektet och tysklands spridning, att se tyska gatunamn avbilade såhär på skyltar i deras egen huvudstad. Reichstag. Potsdam. Allt med ryska bokstäver i ett ockuperat Berlin.

Med tillgång till talet kan vi höra Dönitz som han faktiskt lät. En inte överdrivet gammal, men ganska sorgsen man. En man som med fast röst talar till ett folk som han vet förmodligen redan har gett upp. Ett tal till ett folk som vet att allt är förlorat. Och han försöker som en statsman ingjuta hopp trots att det inte finns något. Trots att han vet att det inte är en generalrepetition, och trots att han vet att ridån just då är på väg att gå ner.

Dönitz hopplöshet borde inte ha någon gräns. Han satsade på fel häst och fölorade, han lade alla ägg i samma korg och tappade den, han valde fel sällskap, fel politik och fel parti. Trots att han säkert varit ambitiös och försökt göra allting rätt når han toppen av sin karriär är allting är kört. Hur tänkte han över sina val i livet? Och varför brydde hans alls om att samla sig till ett tal. Allt hopp var ju ändå ute. Och trots allt hittade han kraft.

En förklaring skulle förstås kunna vara just en medvetenhet om att livet inte är en generalrepetion, utan att man står på scen och publiken är där ändå tills ridån går ner för gått. Och den typen av förklaring kan man kanske ana i det rika material runt Nürnbergrättegångarna som också finns på Youtube.

Aldrig kan det ha varit så uppenbart att spelet var förlorat för det nazistiska partiet och dess huvudmän som det måste ha varit under rättegångarna. Ändå kan man få intrycket av att man under en stor del av rättegångens början långt ifrån hade gett upp.

[youtube=http://www.youtube.com/v/PgLx8o-la98&hl=sv_SE&feature=player_embedded&version=3" height="355" wmode="transparent" width="425">
En tänkbar förklaring till att Dönitz orkade bry sig om att samla sig till ett tal den där morgonen kan mycket väl ha varit att han in i det sista faktiskt inte alls förstod att spelet var förlorat. Att man i den nazistiska eliten var så övertygad om sin egen storhet att man trodde att det förlorade kriget var ett tillfälligt nederlag, att rättegångarna var ett skådespel och att man efter ett stålbad på nytt skulle ha chansen att driva sin politik igen. Då var det viktigt att gå ner med fanan högt.

Allt detta är ju förstås bara spekulationer, och hur det verkligen var kommer vi förstås aldrig att få veta. Men jag tycker ändå att det är roligt och värdefullt att helt plötsligt kunna se, lyssna och känna på inspelningar av det som verkligen hände. Och att kunna betrakta historien genom dokument, istället för att bara få se världen genom förenklade historieböcker där någon annan tagit ställning och ger ett enkelt svar i formen av ett sammanfattande påstående. Att den möjligheten inte på något radikalt sätt skulle påverka och förändra världen känns helt otänkbart.

Efter någon sekunds tankearbete kom jag på vart jag hade hört det, ringde PocketShop på centralens nedrevåning (de har en stark faktaavdelning) och visst fanns den där: ”Riv Pyramiderna!” av Jan Carlzon. Ni vet, han med SAS och charmkurserna. En stor uppsättning av boken hade de till och med. Den säljer än och har kommit i ny upplaga på natur och kultur för något år sedan. (Även förlagsredaktörerna verkar tycka att den ligger i tiden.)

Tagged: Ledarskap, Riv pyramiderna, Sociala medier ]]> http://smakavstefan.se/2010/11/01/halvvagsrecension-riv-pyramiderna/feed/ 0 schildt http://smakavstefan.se/2010/10/31/idag-blir-det-nog-affar/ http://smakavstefan.se/2010/10/31/idag-blir-det-nog-affar/#comments Sun, 31 Oct 2010 15:02:09 +0000 Stefan https://schildt.wordpress.com/2010/10/31/idag-blir-det-nog-affar/ ]]> Sista dagen av min Blogo trial-period är här. Jag har ju nu testat en rad offline-editorer för Mac, men den här tar priset. Framförallt tar den priset för att den är så otroligt enkel. Jag har en genväg i startmenyn (eller vad det heter på Mac) nederst på skärmen, och genom ett klick på den så är jag igång med en ny bloggpost på under fem sekunder. Det skall jämföras med att surfa till blogger eller wordpress.com, logga in med rätt användarnamn, välja blogg….

I blogo har jag alla mina bloggar i en enkel droplist precis ovanför rubriken på artikeln. Och bäst av allt: Jag kan skriva artikeln först, och välja blogg sedan. Det gillar jag starkt, eftersom jag inte alltid har en känsla för vilken typ av text det är på väg att bli och vart den passar in förräns jag skrivit klart.

Väljer jag edit istället för new på den stora knappen överst poppar listan till vänster i bild ut och jag kan peka på och redigera mina tidigare artiklar. Till höger om redigeringsytan har jag alla vanliga format – jag använder i princip bara länk, citat och fetstil. Under redigeringen finns möjlighet att välja kategorier (skriver jag # så poppar tidigare använda kategorier fram som förslag). Under kategori och nyckelordslistan reglage för att länka in bilder, youtube etc och allra nederst möjligheten att skicka texten rakt ut på webben (Post) eller till ett förhandsgranskningsläge som visar artikeln offline på min dator, men som första gången den används laddar ner just min webbplats stylesheets och grafik, så den är väldigt träffsäker.

Sist men inte minst tar blogo hand om autoping. Det saknas ju helt både på blogger och wordpress.com, men med Blogo uppdateras Twingly, nyligen.se och andra ställen som jag lagt in i en lista så fort jag trycker på ”Post”. Bara det är värt ett par dollar och spar många minuters krånglande.

– Det är tron och religionen som ger mening åt livet. Min fru är katolik, mina barn har fått en katolsk uppfostran och jag har gått på katolska mässor i 25 år. När jag formellt konverterade till den katolska kyrkan var det som att komma hem.

Det är rätt märkligt det där – hur stark den känslan verkar vara för många av oss som konverterat. Kanske hänger det samman med att det nästan aldrig är en spontan handling. För Tony Blair var det 25 års längtan, för mig var det åtminstone sex års överväganden innan jag tog steget. När frågorna inte lägger sig utan kommer tillbaka, när man inte kan vända sig bort utan att hela tiden känna sig kallad tillbaka – då vet man att det är rätt. Att steget sedan sällan är enkelt är kanske just det som gör att det känns så otroligt skönt att ta.

Tagged: Blair, Konvertera, Kyrkan ]]> http://smakavstefan.se/2010/10/31/blair-att-konvertera-var-som-att-komma-hem/feed/ 0 schildt http://smakavstefan.se/2010/10/30/politiker-ar-inte-tjansteman/ http://smakavstefan.se/2010/10/30/politiker-ar-inte-tjansteman/#comments Sat, 30 Oct 2010 07:51:25 +0000 Stefan https://schildt.wordpress.com/2010/10/30/politiker-ar-inte-tjansteman/ ]]> Svenska Dagbladet skriver idag förtjänstfullt
om att politiker inte är tjänstemän och att politiker faktiskt får vara engagerade i intresseorganisationer. Det är ett välbehövligt påpekande. Samma sak behöver sägas om lobbister. Lobbyister, intresseorganisationer, särintressen är inte ett problem, utan en del av den åsiktsflora som politiker i en demokrati har att lyssna till och vara lyhörd inför. Intresseorganisationernas roll måste accepteras, erkännas, respekteras och helst också regleras.

En mycket bra poäng görs i dagens huvudledare i Svenska Dagbladet. Ledarredaktionen skriver på temat att kopplingar till särintressen, som lojalitet mot sin region eller mot intresseorganisationer som man är aktiv i privat, faktiskt kan vara själva orsaken till att de är valda. Arkelsten blir offer för ett missförstånd, menar man:

Möjligen beror detta på ett missförstånd om vad det är att vara förtroendevald och att det skulle vara detsamma som att vara något slags politisk tjänsteman. Man kan inte resonera som om det vore önskvärt att politikerna förhöll sig neutrala till allt och alla, när anledningen till att de sitter i riksdagen är just att de inte är det.

Svd:s konstaterande och exempel ur den allmänna motionsperiodens förslagsflöde visar hur vi i Sverige faktiskt aktivt väljer politiker på grund av deras koppling till särintresset. Det tydligaste och mest värnade särintresset är härvidlag det geografiska – till och med i vallagen har vi ett skydd som garanterar att riksdagsledamöter med kopplingar till många olika delar av Sverige väljs in. Väl invalda tenderar dessa ledamöter i allra högsta grad att gynna sina egna regioner. Faktum är att alla riksdagsledamöter väljs för något de står för, baserat på väljarnas och partikollegornas bild av vilka personer de är.

Att sådana engagerade personer är intresserade av – och medlemmar i – olika intresseorganisationer är varken märkligt eller ett problem. Så länge dessa lojaliteter öppet redovisas så kan de vara just orsaken till att de blev valda. Människor känner förtroende för deras ställningstaganden och lojaliteter.

I förlängningen handlar detta om den svenska debattens märkliga förhållande till lobbyister. Vi har svårt att acceptera att människor sluter sig samman runt enskilda sakfrågor istället för i partier, och vi har svårt att erkänna att människors och organisationers engagemang i enskilda frågor är någonting positivt och vitaliserande för demokratin.

Vi har i Sverige svårt att se att intresseorganisationerna hjälper till att synliggöra olika människors och gruppers åsikter och behov. Vi delar på ett osunt och lite fördomsfullt sätt upp särintressen i intresseorganisationer (det vill säga företrädare för sådant som vi gillar, t ex ”miljörörelsen”) och lobbyorganisationer (det vill säga företrädare för sådant som vi inte gillar, t ex ”oljeindustrin”).

För förtroendevalda är det en central uppgift att sätta sig över dessa förutfattade meningar och lyssna på olika intressen. Det är sedan genom deras politiska ställningstaganden vi uppnår demokratisk balans i besluten. Förtroendevalda förutsätts här ha förmåga att skilja smarta lösningar från osmarta, och att skilja goda argument från dåliga.

I motsats till tjänstemän skall de förtroendevalda efter att ha hört olika sidor av saken väga in sin egen bild, sina egna intryck och sina egna värderingar. De förutsätts stå för något – inte att vara neutrala. I de förtroendevaldas ställningstaganden ser vi av vem de har blivit påverkade och hur mycket de har lyssnat. De förtroendevalda måste ha rätt att umgås med och lyssna till olika särintressen. Det är här de kan få hjälp att ifrågasätta etablerade idéer och perspektiv. Genom att förstå olika särintressen kan de prioritera bland behov.

Baserat på detta faller också i väljarnas dom.

Sverige borde erkänna denna funktion – lobbyisternas närande roll – i demokratin. Man borde sluta titta snett på särintressen och istället sträva efter att intresserorganisationernas arbete lyfts fram i ljuset. Vi borde erkänna att de intresseorganisationer och lojaliteter som redan finns är en förutsättning för att demokratin skall fungera. Vi kan – om vi tar det steget – också börja förebygga korruption med öppenhet.

I det korruptionsförebyggande är det fundamentala att säkra väljarnas tillgång till information. Låt riksdagsledamöterna – alla de som inte redan bloggar öppet om sina kontakter – redovisa sina kontakter och vad de blir bjudna på i ett offentligt register. Inför tydligare regler om öppenhet. Låt media granska och hänga ut dem som mörkar och inte redovisar sina kontakter. Undersök möjligheten att kopiera EUs modell med förhandsregistrerade intresseorganisationer, där lobbyister lyfts fram i ljuset och i utbyte mot detta får postfack och tillgång till politiker. Men inför inte förbud mot representation som om politiker vore tjänstemän. Låt regleringarna stanna vid att säkra tillgång till information och låt oss väljare – inte domstolar – avgöra vilka folkvalda som skall få fortsatt förtroende.

Det är så otroligt lätt att ställa krav och kritisera. Du borde inte ha gjort si, du borde inte ha gjort så. Drevets perspektiv är alltid ett ”inte”. Drevets perspektiv är alltid negativt. Drevets perspektiv är aldrig en djupare analys. Drevets perspektiv är aldrig allmänintressets. Ju äldre en människa är, ju mer erfarenhet hon har, och ju fler meriter hon uppvisa, desto mer har hon gjort och desto mer finns det också att kritisera. Har man dessutom inte legat lågt och backat för konflikter hela sitt liv utan istället tagit strid för det man tror på så har man dessutom sagt mycket, citerats mycket och retat många.

Men är det inte just sådana politiker vi vill ha?

Ett exempel på hur det kan bli när drevet går och alla slutat tänka får vi i dagens Rapport 12.00. Sveriges Television har som så många hoppat på visionen om en fläckfri politiker som aldrig stuckit ut, och som aldrig gjort något som man med en negativ vinkel kan kritisera. Så som avslutning på reportaget om Arkelsten görs utan vidare kommentarer följande uttalande:

”Igår lämnade Arkelsten sin styrelsepost på börsbolaget Sweco. Att en politiker i hennes ställning har eller har haft ett sånt uppdrag är ovanligt.”

Stanna upp och tänk ett ögonblick här. Vad är det som egentligen är ett problem? Är det Arkelstens erfarenhet av näringslivet som är ett problem? Eller är det bristen på politiker med erfarenhet från företag och styrelser som är ett problem? Vill vi ha erfarna ledare, eller politiska broilers utan annan erfarenhet än partivärldens? Och varför granskar media Arkelsten istället för att uppröras över bristen på livserfarenhet bland våra företrädare i riksdagen?

Drevet mot Arkelsten och alla liknande drev är ett växande demokratiskt problem. Sensationslystnad, tittarsiffror och dramaturgi sätts framför en rättvis och saklig rapportering. Vilja att fälla ännu en politiker sätts framför en diskussion om den aktuella politikerns faktiska lämplighet. Man behöver inte känna någon personlig empati med Arkelsten för att inse att den närmast hundraprocentiga chansen för att bli utsatt för ett negativt drev leder till att allt färre vill ta den här typen av centrala politiska uppdrag.

Vem med livserfarenhet och goda karriärmöjligheter kommer i framtiden att välja att ställa upp som politiker? Och skulle vi inte hellre vilja ha kvar alla de som stuckit ut, ställt upp och tagit ställning än att behålla de personer som blir kvar? För vad är det för politiker som lever upp till drev-logikens krav på ett liv utan tidigare misstag? Och vad är det för typ av människa som tagit sig igenom livet utan att någonsin uppvisa någon form av bindningar eller lojaliteter?

För egen del ser jag mycket hellre en politiker som har erfarenhet från det fullt legitima och helt vanliga svenska ingenjörsföretaget Sweco, än en politiker som kan bevisa att han eller hon helt saknar erfarenhet av nånting överhuvudet.

Vi måste kunna se att i alla andra sammanhang är ett brett CV med olika erfarnheter är något värdefullt, och så är det också i politiken. Kanske i synnerhet i politiken, där det handlar om att kunna röra sig mellan olika ansvars- och ämnesområden, att kunna se olika människors och organisationers perspektiv, och att kunna balansera och uppvisa ett ledarskap inom alla livets områden.

För mig är det obegripligt varför det perspektivet inte får en plats i debatten. Det är obegripligt till och med när drevet går, trots att jag tror mig förstå logiken. För hur kan en hel yrkeskår tappa intresset för att visa upp någon annan bild än den dominerande? Någonstans, i något medium förutom en enkel bloggares, måste det finnas utrymme att diskutera vilka politiker vi vill ha, inte bara vilka erfarenheter politiker inte får ha.

Och just för att erfarenhet är värdefullt har nu Sofia Arkelsten en tung men viktigt roll att spela. Det känns viktigare än någonsin att fler politiker börjar att hålla ut. Det är en viktigt symbolfråga att inte avgå. Någon eller några måste sätta exempel – någon eller några måste visa att verklighetens politiker har en chans.

Lite hotellkänsla, lite ruffig yta, men förmodligen väldigt modernt under ytan. De infällda kranarna tycker jag ger den känslan. Funderar på om jag kanske skulle göra köket till badrum, och badrummet till kök? Men det kan förstås bli lite trist att sitta och äta middag i hallen.

Det bästa som har hänt var helt klart när Ullenhag meddelande att han bedömer att alliansen kommer att se till att papperslösa får rätt till sjukvård. Det är bra tajmat eftersom alla som säger nej kommer att få stöd av (SD). Då blir det ju nästan nödvändigt att säga ”ja”, till och med för moderaterna som hittils annars har låtit rätt gå före nåd i frågan.

Något av det konstigaste som har hänt stod Ullenhag också för när han plötsligt åkte till Malmö för att sympatisera med beskjutna flyktingar. Bra tänkt, det markerade en riksangelägenhet som nog många med mig felaktigt betraktat lite som ett lokalfenomen. Men mindre bra genomfört. För det första besökte Erik Ullenhag inte alls de drabbade områdena, och kunde inte ens svara på frågan om han tänkte sig att åka dit. Istället åkte han (på ren rutin kan tyckas?) till Rosengård dit politiker brukar åka när de vill synas med flyktingar. Det som nog var en bra tanke började likna en photo-opportunity mer än äkta engagemang.

Tagged: Flyktingar ]]> http://smakavstefan.se/2010/10/23/en-intressant-nykomlig-i-svpol/feed/ 0 schildt http://smakavstefan.se/2010/10/19/kan-sifo-ha-fragat-sa-klantigt/ http://smakavstefan.se/2010/10/19/kan-sifo-ha-fragat-sa-klantigt/#comments Tue, 19 Oct 2010 16:24:14 +0000 Stefan https://schildt.wordpress.com/2010/10/19/kan-sifo-ha-fragat-sa-klantigt/ ]]> Enligt en artikel i aftonbladet
vill över hälften av svenskarna att trupperna tas hem från Afganistan. Som före detta student inom opinionsmätningar tittar jag alltid lite närmare på hur man ställt frågan. Den här gången verkar det på AB som att Sifo skulle ha ställt en flervalsfråga, på vilken man bara fick svara ja eller nej.

Frågan påstås alltså ha varit formulerad ”Tycker du att Sverige skall ta hem de svenska trupperna i Afghanistan eller skall de vara kvar?”. Det måste vara en av de sämsta frågorna i en opinionsmätning på länge. Antingen svarar man ”Ja, de skall tas hem eller vara kvar”, eller så svarar man ”Nej, de skall varken vara kvar eller tas hem”. Det senare är förstås bara dumt, och när man läser artikeln och tar ställning förstår man hur de menat. Men skall opinionsmätningar säga nåt vettigt så får man ju vara noga med hur man formulerar frågan.

En annan aspekt är ju förstås att det inte framgår av frågan när trupperna skall tas hem. Förr eller senare skall de förstås hem, det tycker ju rimligen alla. Ett mera normalt sätt att fråga om sådant här är att formulera ett enkelt påstående och fråga om folk håller med. Jämför hur du själv skulle ta ställning till de tre påståendena i en mätning som den här:

Indikera hur mycket du håller med om nedanstående påståenden genom att ange en siffra mellan 1 och 9, där 1 betyder att du inte håller med alls och att 9 innebär att du håller med helt och hållet:

a. De svenska trupperna i Afganistan bör tas hem före jul.

b. De svenska trupperna i Afganistan bör tas hem före utgången av 2011.

c. De svenska trupperna i Afganistan bör tas hem så fort säkerhetsläget tillåter.

Tror du att folk som får de tre frågorna kommer att hålla med om alla tre påståendena lika mycket? Förmodligen inte. Tror du att alla som svarar Ja på Aftonbladets märkliga fråga med det menar att de håller med om påståendet (a)? Förmodligen inte.

Funderar på vad det är vi nu ser hända och överväger flera olika scenarier. Antingen har man tyckt såhär hela tiden men tonat ner det av hänsyn till det rödgröna samarbetet. Eller så är detta ett uttryck för en faktiskt ändrad inställning från (s), som i så fall grundar sig i något. Kanske förändrade maktförhållanden inom partiet?

Men det finns också en tredje möjlighet: Att man inte alls tycker, och överhuvudtaget inte har tyckt, att trupperna skall hem från Afganistan på länge, men att man ändå hävdat det eftersom man räknade med att det skulle vara den mest populära/populistiska linjen för ett parti i opposition. Men att man nu tvingat anpassa sig, och har hamnat i ett besvärligt läge, där man måste föra en ansvarsfull oppositionspolitik nästan som om man vore i regering, för att den mindre ansvarsfulla politiken annars riskerar att bli verklighet med hjälp av sverigedemokraterna? En inte helt orimlig tanke?

För egentligen har jag väldigt svårt att se att socialdemokraternas företrädare innerst inne skulle vara beredda att lämna afganistanska kvinnor och barn i en situation där de utsätts för samma paramilitära hot som de svenska soldaterna utsätts för idag, men utan någonting annat än sina bara händer att freda sig med.

Det ena en tre lådors byrå, det andra en fyralådors byrå, dubbelt så bred. Kanske komplettera med en bokhylla till höger om allt blir som jag tänkt. Hög byrå till vänster mot fönstret, bred lägre till höger.

Skulle det funka bra så finns det också klädskåp att komplettera med:

Jag rensar ogräs, med kvalitetsredskap som Tore köpt in dagen till ära.

Själva berättelsen är hyfsad tycker jag. Har man läst Boströms två tidigare böcker i serien (Rymmaren, Idealisten) så är Lobbyisten ett trevligt tillfälle att få återse romanfigurerna. En lättsmält deckare, som inte är så unik, men har en trevligt politisk mediestrategisk miljö som jag känner mig lite bekant med. Möjligen skulle den kunna vara lite färre sidor, det blir väldigt mycket prat i början innan storyn kommer loss. Men provision per sida har vi väl inte i Sverige?

I väntan på något sådant gör Danmark stora framsteg. Favoriten bland de danska bryggerierna för min del blev i år Amager Bryghus. De gjorde flera fina ölsorter, där den här Imperial Stouten var en.

Monks var på plats med en rad olika från sitt eget microbryggeri på Wallingatan. Jag provade ingen av dem dock.

Från Kalmar kom Ängöl, som sköter sina EU-regler och har en bidragsskylt uppsatt.

Ängö kvartersbryggeri heter bryggeriet som gör Ängöl. Jag provade en ale som enligt personalen skulle vara ”en kraftig engelsk ale”, men tycker faktiskt att den var som kärlek i en kanot. I bästa fall skulle den ha kunnat betecknas som en mild bitter. Så på Ängö får de nog öva lite till innan de vinner min gom.

Priset i flera kategorier tyckte vi gick till Slottskällans från Uppsala. De hade den helt klart trevligaste och mest engagerade personalen, som också hade stora kunskaper både i det egna och de andra microbryggeriernas ölsortiment. Grabbarna på bilden berättade mycket intressant, som att Slottskällans till exempel inte alls slutat med ”Vit” men att man bara gör den för sommarsäsongen, eftersom den nästan inte säljer alls under övriga året. Dessutom skvallrade man om att London kommer att göra come-back eftersom ”bryggmästaren saknar den”. Helt osjälviskt tipsade de oss också om festivalens i deras tycke bästa öl undantaget deras eget sortiment, och så kom vi att prova en alldeles utmärkt IPA från Oppigårds, Single Hop Ale. Fast festivalens bästa öl blev ändå en Slottskällans kloster, som på festivalen fanns i en ofiltrerad variant på fat från 2008. En riktigt god öl helt enkelt.

Dröm om min förvåning när jag läste en artikel i SvD i veckan där man redogör för att en EU-kommissionär nu också tycker att vi skall ha Tobinskatt, eftersom finanssektorn är ”underbeskattad” (vilket fantastiskt nyspråk). Di.se skriver också om förslaget i veckan och konstaterar att EU både vill ha Tobinskatt på internationella transaktioner och en utökad variant av Tobinskatten för transaktioner inom Europa. Enligt DI anser kommissionen att en sådan skatt kan ge ”betydande inkomster”.

Införs en sådan beskattning på Europisk nivå så är det förstås inte bara ett genombrott för Attac och andra som arbetar mot det marknadsekonomiska finansiella system vi har idag, det är också ett stort steg för EU, som då för första gången skulle införa ett överstatligt beskattningssystem. Nu tror jag för all del inte att den delen går att undvika. Jag är övertygad om att en monetär union som euro-sammarbetet innebär kommer för eller senare måste följas upp av en fiskal union. Det behöver inte vara av ondo. Men om det införs skatt på att placera och överföra pengar, då tror jag inte det är av godo.

(Wikipedia: Tobinskatt är en föreslagen skatt på internationella valutatransaktioner. Meningen är att det ska lägga band på den kortsiktiga spekulationen i utländska valutor och på så sätt stabilisera valutavärdet. Den föreslagna skattenivån är mellan 0,05 och 1,0 procent. Namnet kommer från den amerikanska ekonomen James Tobin, 1972.)

Skärmdumpen på Blogo får vara just från fullskärmsläget, inte minst för att jag samtidigt testar den inbydda bildeditorn. Klicka på bilden så får ni se en större ocroppad variant.

(Den här posten gjorde jag med ytterligare en offline-editor, Blogo.)

Quama har till skillnad från MacJournal och SOHO Notes möjlighet att köra HTML, både i en source view och med en "insert tags" funktion. Man kan dessutom göra en hel del för att styra layoten runt bilder, åtminstone i teorin, jag har ju inte laddat upp den här första posten ännu.

Tags: Quama, Offline blog editors

NWT tror att detta å ena sidan stärker vad de kallar ”moralkristna” krafter inom partiet genom att de kan peka på röstattraktion, samtidigt som det förstås skrämmer icke kristna väljargrupper. Det är problematiskt om det stämmer som tidningen skriver att:

”…. Enochson och Utbult [fick] en personvalsbilaga producerad med hjälp av företaget ID-media och distribuerad i den kristna tidningen Världen idag, båda med kopplingar till Livets ord. Det kan också ha brutit mot partiets regler om kampanjfinansiering då värdet av det vida överstiger de 10 000 kronor man annars måste rapportera om”

Även om Livets ord i en inom-kristen kontext blivit aningen mera rumsrena än de var på 80-talet så är de fortfarande kontroversiella även inom svensk kristenhet, och de är definitivt en lite skrämmande ”sekt” i medvetandet hos den breda allmänheten, det som kristdemokraterna nu kallar verklighetens folk. Helt uppenbart måste kristdemokraterna på något sätt markera avstånd från dessa krafter om de vill växa. Dessutom är det alltid besvärligt att söka stöd i konfessionella grupper för de tenderar att vara internt splittrade. Själv träffas jag av tidningens svepande ”moralkristna” begrepp, men drar mig samtidigt som katolik för att rösta fram Livets ord -företrädare eftersom jag uppfattar dem som både antikatolska och framgångsteologiska.

Men samtidigt kan jag undra vad som blir kvar av kristdemokraterna om man stryker ”krist”? När nu kristdemokraterna tillsätter kriskommissioner och talar om förnyelse, vad är det då man ser framför sig? Ett borgerligt parti utan särskild egen identitet? Kanske ett mindre flummigt folkparti? Eller en mera uttalat konservativ variant av de konservativa moderaterna? Eller för att ställa frågan med marknadsekonomisk terminologi: Vilken är den nisch inom vilket kristdemokraterna vill växa, om man förnyar sig bort från grunden av ”kristen etik och moral”?

Nobelpriset är av stor betydelse för både Sverige och Norge som marknadsföring av nationernas betydelse och varumärke inom vetenskap och bildning. Inom disciplinerna fysik, kemi, fysiologi och medicin samt litteratur delas priset ut av Svenska Nobelkommiten. Man förefaller oftast ge priset till någon som för en tid sedan gjort en stor upptäckt och som även med några år på nacken förefaller ha varit särskilt betydelsefull. Det är ofta svårt att bedöma sin samtid.

När det gäller fredspriset däremot är det mera illa ställt. Här har priset mer och mer blivit ett verktyg i den Norska Nobelkommitens strävan efter praktisk politisk handling. Förra året gick priset till Obama, som just blivit överbefälhavare för världens största och mest kraftfulla militära organisation. Det var så bråttom med att ge priset till Obama att han faktiskt inte ens hunnit uträtta något av det som han just lovat att han förmodligen skulle göra i framtiden. Ställ tanken på att ge priset till USAs överbefälhavare mot den faktiska formuleringen i Nobels testamente av den 27 november 1895:

och en del [av de fem delar som priset är uppdelat i] åt den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser.

Hade Obama när han fick priset verkat mycket för spridande av fredkongresser eller minskning av stående armeer? Verkar han för folkens förbrödrande på det sätt som Nobel avsett? Fanns det verkligen INGEN som inte hade fått priset som gjort mer för detta än Obama hade vid den tidpunkten?
När nu årets pris delas ut är det lätt att ryckas med. Vi tycker alla det är bra att en demokratikämpe i Kina får priset, vi är många som vill att den kinesiska staten utsätts för trycket av en öppnare demokrati och att de mänskliga rättigheternas ställning stärks i Kina. Men har den som är fängslad för sina demokratianspråk verkligen gjort en insats för världsfreden på det sätt som Nobel avsåg?

Det skulle, tycker jag, vara betydligt bättre för både Nobelprisets anseende och för världsfreden om fredspristagarna valdes med samma omsorg som de fyra nobelprisen i Stockholm fördelas. Om man valde någon som verkligen, med historiens distans och nykterhet, hade gjort mycket för världsfreden. Då skulle pristagarlistan se helt annorlunda ut, och vi skulle ha en lista över de nedrustningskämpar, fredsmäklare och medlare och lågmälda men diplomatiska politiker som gjort precis det som Nobel avsett. Och en lång kedja av historiska hjältar skulle fått sitt erkännande. Till den listan skulle kunna fogas både kända och okända, precis som det är i de andra disciplinerna.

Dagens Nyheter tar idag upp den här kritiken, och Fredrik Heffermehls lovvärda kamp för bättre ära åt Nobels testamente. Han har anmält Norska Nobelkommiten till Förvaltningsrätten i Stockholm och kräver att förvaltningsrätten skall beordra länsstyrelsen att vidta åtgärder som gör att även den norska nobelkomitten använder pengarna i enlighet med testamentatorns vilja istället för att kidnappa priset som ett verktyg i sitt eget politiska spel. Han pekar på kriterierna som jag citerat ovan, förbrödrande, avrustning och fredskongresser, och på det faktum att Nobel aldrig använde ordet ”fredspris”. I sin amälanskriver han bland annat:

Increasingly the committee has allowed itself license to base its work on free speculation over an arbitrary label, peace prize (fredspris), rather than the term champions of peace (fredsförfäktare) that Nobel used. – - – At some point a serious misunderstanding has arisen: in violation of its mandate the committee started to define its own concept of peace instead of respecting the antimilitarist letter and spirit of the will.

Det är en liten aning frustrerande att förvaltningsrätten låter detta avgörande ta två år. Under tiden tycker jag faktiskt att frågan är värd att diskutera. För Nobels minnes skull, för Nobelprisets allmänna anseendes skull, och för att pengar som rättmätigen tillhör dem som gjort allra mest för världsfreden inte skall få tillgripas och användas för egenmäktiga politiska syften av norska politiker. Det faktum att det just i år råkar delas ut till en lovvärd och självuppoffrande demokratikämpe får inte innebära att vi glömmer att framföra den kritiken.

För det första: Det var mera drag förr. Under galoscherna närmare bestämt:

I jämförelse saknar ju Sverigedemokraterna helt och hållet både rytm och humor.

Musik var överhuvudtaget någonting som våra förra vågmästare var bra på. Förutom en dansbandsvariant av partiprogrammet gjorde sig andre vice partiledaren sig känd för sitt stora karaokeintresse. Men vad är det han säger egentligen? Det tog media och Sverige med chock då, men nog blir man skrämd när man hör det nu också. Tyckte folk verkligen sådär? Vilken tidsanda.

Ärligt talat så verkar Jimmie Åkesson och hans polare riktiga mesproppar till rasister i jämförelse. John Bouvin såg verkligen krig som en rimlig form av befolkningskontroll. Problemdefinitionen var att vi räddade människors liv. Det var då det blev problem. Och några av de problemen bestämde sig alltså Wolfgang Alexander Zaugg att ta itu med.

En annan tid. En obehagligare tidsanda. Och då var det inte ens demonstrationer på Sergels Torg. Nu försöker Ian göra det igen. I snyggare fodral, men bättre retorik, i fräshare tappning. Jimmie har mer stil än Bert. Men vi har vunnit över fördomarnas politik förr. Vi gör det igen.

”Det var faktiskt jag som reste mig först och det var ingenting vi fattade beslut om gemensamt – vi satt utspridda – utan det var det att jag kände att jag hade svårt och hantera när biskopen står och hyllar dom grupperingar som har jagat bland annat mig med kniv och försökt hugga mig och hon hyllar dom personerna och deras demonstrationer mot vårt parti.”

Jag tyckte att det här citatet från kvart i fem ekot förtjänade att skrivas ner. Om någon tror att Sverigedemokraternas människosyn inte bygger på att man buntar ihop folk så är det här uttalandet värt att minnas. När manusen inte är välskrivna och utspelen inte noga planerade så lyser den mindre slipade retoriken igenom. Invandrare, eller om det kanske är antiraister, blir grupperingar. Och alla medlemmar blir lika skyldiga. Såväl brottslingar som oskyldiga får dela skuld.

”Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung. Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framförallt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människor särart. Rädsla att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt.”
(Se video med Olof Palme i tidigare inlägg.)

När jag satt och diskuterade valet med folk på Twitter under valet räknade jag varken med att tidningen Fokus skulle redovisa statistik, eller att jag själv skulle hamna på 43e plats bland de 900 mest aktiva val-twittrarna. Fast samtidigt är det tur att de inte räknat lite senare än den 23e september, för jag har ju hört till dem som fortsatt följa och prata val trots att festen egentligen är över. (Ja, skärmdumpen är modifierad, bilden hade blivit hur stor som helst annars.)

Jag kanske är cynisk men jag förstår inte det här. Det är förstås jättebra att SvD och andra sätter fokus på fenomet. Men vilka är ni som på allvar tror att företag som har en socialt ansvarstagande profil (CSR) primärt ägnar sig åt att vara välgörenhetsorganisationer? Om de här företagen verkligen gjorde det så skulle de utan problem ha 90-konton hos postgirot. Och framförallt skulle de inte vara företag utan idéella organisationer.

Ett annat företag i samma bransch är ”GodEl”. Godel satsar på att vara socialt ansvarstagande och skänker varje år bort delar av sin avkastning till välgörande ändamål. Men det är inte länge sedan liknande artiklar som den som idag finns om postkodlotteriet skrevs om GodEl. Det visar sig att GodEl, precis som postkodlotteriet, avlönar sina höga chefer och framförallt att de inte skänker bort hela vinsten till välgörenhet.

Så om någon nu verkligen vill skänka pengar till välgörenhet – varför då gå omvägen via att själv köpa tjänster hos företag som köpt sitt PR-budskap genom att profitera på välgörenhet? Varför inte bara bestämma att ni satsar på spel de pengar ni vill spela för och satsa på välgörenhet för de pengar ni vill skall gå till välgörenhet? Ge pengarna som sponsor direkt till grabbens idrottsförening. Jag lovar att de inte tackar nej. Ge pengarna direkt till röda korset. De har till och med en webbsida för detta. Och spela sen där det är roligast, och köp din el där det är billigast.

Speciellt att köpa elen där den är billig istället för att köpa den hos Godel är en riktigt god affär – då får du så mycket pengar som möjligt över att ge bort till välgörenhet själv, och kan välja någon där du vet att hjälpen kommer fram. Och om postkodslotteriet är det roligaste du kan hitta på en lördagkväll, så spela hos dem. Men tro inte att det är som att ge pengar till Röda Korset. Även om de nu säkert lovar att förbättra sin policy, så kommer de aldrig att vara lika bra som att ge pengar direkt.

Idag finns en av dem förstås på YouTube, så här kommer Martin Ljungs bästa verk, som inte ens omnämns i DN.se’s artikel.

Lite förvånande hittar jag inte Guben i lådan, den enda versionen som verkar ha funnits på YouTube har tagits på bort ”på grund av brott mot användarvillkoren”. Men om nån hittar den så maila mig, det vore roligt att få göra en edit. Under tiden kan ni roa er med ett annat mästerverk med Martin Ljung. Nu som vuxen kan jag nästan tycka att den är roligare:

En annan fin present var att min kompis som veckopendlar med katt och allt just den här veckan råkade åka hem till Värmland en dag tidigare. Det spelar inte mig så stor roll för jag är ändå inte på väg dit, men om hon hade åkt som hon brukar hade hon hamnat mitt i den här olyckan. 37 människor till sjukhus efter en urspårning, och jag är glad att både vän och katt fick slippa det.

Efter jobbet stack jag som så ofta förbi gymmet en sväng. Fredags-spinning för ständigt glada och peppande Sofie Franzen är ett perfekt sätt att avsluta veckan. Tittar lite in gruppträningssalen på väg ut, där pågår någon aerobics variant. Som vanligt är det nästan bara tjejer. Igår på Hötorget såg jag en Dance Aerobics klass, och där var det absolut bara tjejer. Jag tycker det är rätt intressant ur ett jämställdhets-perspektiv. Speciellt när man tänker på de som förespråkar kvotering som lösning på jämställdhetsproblematik. Om vi kvoterar in kvinnor i styrelserummen, kommer killar att börja gå på Dance Aerobics då?

Och så till slut efter en god middag hos min granne italienaren så har jag då hamnat hemma, chattat och läst bloggar, och till slut tröttnat på att skriva i trista webbgränssnitt och istället laddat ner en trial av MacJournal. Jag lovar att återkomma med en rekommendation om det är bra.

Jag läser Thomas Boströms Lobbyisten på min iPhone med Stanza. Och jag kan tala om för alla er förlagsredaktörer att det redan ÄR bättre än en vanlig pocketbok. Även om ni som aldrig försökt läsa en bok på en läsplatta tycker att den ser likadan ut som för femton år sedan, så vågar jag gissa att de läsplattor som finns nu är både mindre och billigare än de prototyper som kom för femton år sedan. Dessutom har ett antal vakna förlag börjat ge ut böcker på det formatet. Samtidigt har kundkretsen blivit allt mer van att använda datorer till allt möjligt. Därtill har elektroniska skärmar genomgått en formidabel revolution de senaste åren. Bara hoppet från iPhone 3 till iPhone 4 är ett stort språng, som just håller på att tas.

Och efter en vecka vågar jag nog påstå att läsplatta nått en punkt där det ÄR bättre än bok.Fördelarna är ungefär de här:

• Läsplattan (i mitt fall mobilen) är mindre än en pocketbok, så den får plats i fickan.
• Läsplattan (som också är min telefon) är alltid med mig, till skillnad från boken som alldeles för ofta ligger hemma när jag oväntat hamnar i vänteläge nånstans under dagen.
• Läsplattan (i motsats till boken) låter läsaren (istället för förläggaren) välja storlek på texten. Det innebär att jag som gärna vill ha liten text och läsa fort kan få det, samtidigt som den som är äldre eller ser sämre kan få större text om det känns lättare. Jag kan till och med få större text när jag läser utan glasögon, och gå tillbaka till mindre text när jag väljer att ha dem på.
• Läsplattan låter mig välja färg på pappret. Dels kan jag välja nyanser från grått till närmast kritvitt, vilket är bekvämt eftersom jag kan anpassa pappret till hur ljus omgivningen är. Dels kan jag välja vit text på svart botten. Det är utmärkt vid sängläsning, för man slipper lampan. Jag medger att det skippar läsa med ficklampan under täcket upplevelsen för många barn, men å andra sidan hur praktiskt är det inte att kunna läsa vidare i samma rum som någon annan sover? Hur praktiskt är det inte att kunna läsa på bussen även om sittplats-belysningen inte är tänd?

Så det är helt enkelt dags för förlagsbranschen att tänka om. Jag tror inte att den här revolutionen går över en natt. Vi är många som har ett särskilt förhållande till böcker. Men tänk på videoaffärerna. Först hände ingenting, sen hängde ingenting, och sen var nästan alla borta.

Det naturliga nästa steg jag saknar är att jag vill kunna köpa en bok med läsrättigheter till alla format. Jag vill som nu kunna ligga på sängen, lyssna på musik och läsa en bok, för att samtidigt som jag byter om till cykelkläder slå över till ljudbok och få boken uppläst från den sida jag var på när jag lämnade sängen för att ge mig ut i trafiken. När det går, då är pocketboken som underhållningslitteratur nära sin död.

Det är inte undra på att nationen sörjer och är i chock. Samtidigt har Palme kanske aldrig känts mer levande. Och hur främmande känns inte Sverigedemokraternas påstående – att de känner och vill värna det land – som Palme här beskriver?

När vi tidigare diskuterat e-demokrati har debatten mycket handlat om olika former av direktdemokratiska inslag där medborgare tillåts rösta om förslag över nätet. Det nu förättade riksdagsvalet pekar på helt andra delar av vår demokrati som är i skriande behov av bättre och modernare teknik. Att vi 2010 befinner oss i ett läge där man inte kan rösta utan en papperslapp kallad röstkort och att medborgare kan förvägras rätten till sin röst genom att valförättare råkat kryssa för fel rad i en papperslista över väljare är helt obegripligt. Bland motståndare till ökad IT-användning finns förmodligen de som framför att säkerheten blir otillräcklig så fort datorer är inblandade. Det senaste valet och rapporteringen kring valet borde ha gjort det uppenbart att säkerheten är djupt otillfredställande i det system vi har idag. Faktum är att det väl är just säkerheten som är det starkaste argumentet för att 2014 års val måste förättas med användning av betydligt modernare metoder.

I det nu gångna valet har det kommit in en rad olika rapporter om fel som begåtts av valförättare och rösträknare runt om i landet. Valsedlar har hanterats fel och burits i hand vid sidan av istället för att överlämnas till länstyrelsen i säkerhetspåsar. Kriterierna för när röstsedlar skall underkännas som ogiltiga och när de skall bedömas välvilligt verkar tolkas mycket olika, åtminstone kan olika personer inom valförättandet ha olika uppfattningar om vilka röster som skall underkännas. Flera rapporter har inkommit om att väljare vägrats sin rätt att rösta för att de redan varit avbockade i röstlängden när de anländer till vallokalen. (Se till exempen DN 2010-09-23, DN 2010-09-19, SvD 2010-09-23, SvD 2010-09-19)

Även väljare gör naturligtvis fel. Bland väljarnas misstag hittar vi rena missförstånd om när man måste använda förtryckta valsedlar och när man får skriva förhand, missförstånd kring hur man får kryssa eller stryka kandidater i personvalet och rena fumligheter som att man råkat få med två valsedlar ner i samma kuvert, antingen för olika partier eller röstsedlar för flera val i samma kuvert.

Egentligen är det inte så konstigt att det blir fel. När människor förhand skall ta emot röstsedlar, lägga dem i rätt valurna, förhand leta rätt på personnummer och bocka av på en lista så sker det naturligtvis misstag. Även om man tänker sig att valförättare är synnerligen noggranna och att de praktiskt taget aldrig gör misstag blir röstetalen som drabbas av fel ganska stora. Vid 99,9% korrekt beteende (ett fel på tusen) så innebär det likafullt att drygt 6000 röster på ett eller annat sätt blir felaktigt behandlad i vallokalen. Sker det sedan en felräkning på varje tusen valsedlar så blir det lika många röster till som avviker. Eftersom man räknar flera gånger är det dock troligt att mängden fel i det ledet är väsentligt lägre. Likafullt är fel på ett par tusen röster allvarliga i ett val som varit som jämt som det vi just avslutat. Dessutom är det helt onödigt.

Mycket skulle kunna göras för att undvika detta om tekniken vi använder för att förätta val moderniseras. Den nuvarande metoden med röstlängder på papper, valsedlar på papper, olika färgade lappar som skall stoppas i olika färgade hål lämnar inte många spår av den utveckling som skett inom informationsbehandling de senaste 40 åren. Ändå har sättet vi hanterar information i samhället i övrigt genomgått en formidabel revolution, inte bara en gång, utan flera gånger under den perioden. Först när stordatorer började slå igenom utanför militär- och universitetsmiljöer, sedan när persondatorn började bli allmän egendom, ytterligare en gång när Internet blev allmängods i början på 1990-talet, och nu under 2000-talet är det som kallas sociala medier blivit allmängods och tekniken börjar bli enkel nog att användas i hemmet.

Av flera skäl finns det naturligtvis mycket i denna teknik som inte alls duger att använda i valsammanhang. Det är till exempel helt uteslutet att låta väljare rösta hemifrån med hjälp av e-legitimation. Risken att någon annan använder en persons tekniska utrustning är för stor, och vi kan inte heller garantera att röstningen sker fritt från yttre påverkan eller till och med hot. Trots att sådana lösningar idag kan byggas förhållandevis säkert är dessutom konsekvenserna av ett intrång i valsystemet så allvarliga att bara det talar emot att tillåta någon form av e-röstning över Internet.

Däremot skulle mycket kunna göras för att säkerställa kvaliteten och minska misstagen som begås inom det befintliga, vallokalsbaserade, systemet. Röstkorten skulle helt och hållet kunna avskaffas till förmån för elektroniska röstlänger i kombination med legitimation. Genom att ha säkra anslutningar från vallokaler till valmyndighet skulle man också kunna öppna upp för att envar röstar vid en vallokal som känns praktisk istället för att man skall vara tvungen att uppsöka just ”sin” vallokal på valdagen. Genom listor uppkopplade mot valmyndigheten skulle det ändå vara möjligt att säkerställa att ingen röstar två gånger.

Går man ett steg längre och tänker sig e-röstningskiosker väl dolda bakom våra tradtionella gröna skärmar så skulle vi ytterligare kunna minska rösten för fel. Det skulle kunna fungera såhär enkelt:

1. Väljaren börjar med att legitimera sig hos valförättare och blir precis som idag avbokade i röstlängden. En liten bricka motsvarande den som används för att identifiera och klocka löpare vid större motionslopp programmeras, eller en röstnyckel med teknik som motsvarar den som används i vanliga passersystem genereras. Med hjälp av brickan kan innehavaren använda en elektronisk röstterminal en gång, kanske tidsbegränsat till 15 minuter efter det att brickan utfärdats för att säkerställa att ingen går iväg med brickan och förlorar den på väg till annan vallokal.

2. Väljaren tar med sig brickan in bakom en grön skärm. Här finns en terminal som på ett enkelt sätt, t ex med grafik som visar röstsedlar som ser ut som de röstsedlar vi använder idag, erbjuder väljaren att göra ett val. Man börjar med val till riksdagen och kan peka på en röstsedel som tillhör ett parti med ”förtryckta” sedlar (dessa skulle kunna göras långt billigare och ges ut mer generöst, vilket är en demokratisk fördel) eller så kan väljare välja att själv skriva in namnet på ett parti som saknar ”förtryckt” röstsedel.

3. Efter partivalet presenteras namn på valbara kandidater tillhörande det partiet och väljaren tillåts markera en (och bara en) kandidat.

4. Systemet visar hur väljaren indikterat att rösta och väljaren kan bekräfta eller börja om. (Exempelvis ”Du har indikerat att du vill rösta på Moderaterna – Fredrik Reinfeldt. Stämmer det?”.)

5. Efter avklarat val till riksdagen fortsätter proceduren med övriga val som väljaren är röstberättigad i, och är man inte röstberättigad till riksdag så är det förstås det steget som hoppas över.

6. Efter att väljaren röstat i alla val blir brickan med ”röstbiljetten” obrukbar. I bakgrunden bockar systemet av väljaren i röstlängden och rösterna lagras, helt avidentifierat och utan koppling till väljaren, i en särskild databas över inkomna röster i de olika valen.

Om valet 2014 förättas med den teknik som beskrivs ovan skulle vi eliminera en mängd olika mänskliga faktorer. Röstlängderna skulle stämma, poströster skulle inte behöva komma bort i posten, valsedlar skulle inte kunna hanteras felaktigt, väljare skulle få hjälp med hur och på vad de kan rösta utan att riskera att få rösten diskvalificerad på grund av enkelt fummel och röster skulle inte kunna räknas fel. Dessutom skulle vi slippa vänta i dagar på valresultatet. Redan någon timme efter att vallokalerna stängt skulle man kunna ha dubbelkollat att alla röster kommit in den elektroniska vägen och ett säkert valresultat, inklusive mandatfördelning, skulle kunna presenteras – för alla val. De enda förlorarna skulle väl vara SVT1, SVT2, TV4 och Sören Holmberg. Men det kanske är ett pris vi är beredda att betala för en säkrare demokrati?